Vinter igen

Skrivlusten har varit låg under hösten. Det har funnits annat som tagit min tid, bland annat en södervägg som bytts ut och inte minst vedbacken har varit min uppehållsort. Det finns något meditativt över vedhantering och den värmer som bekant vid ett flertal tillfällen.

Inte minst nu när snön har lagt sig och kylan kryper på. Vintern kom plötsligt och definitivt utan tvekan. Jag hann precis vinterskydda alla växter som dräller kring i krukor och röja det värsta i trädgården när snön dagen efter la ett lugnande vintertäcke över alla ambitioner, nåväl lika bra det.

Jag har nu fått hjälp i trädgårdsarbetet av en oväntad kraft. En älgkalv (fjoling) har travat runt i våra täppor och först ätit upp alla äpplen och ägnar sig nu åt att beskära eller ska man säga bebita alla lågt hängande grenar på träd och buskar. Jag pratar med honom och vi kan samsas ute, jag på vedbacken och han under träden tio meter bort och sen brukar han lägga sig och softa ett tag innan han drar till skogs för natten.

    Hjälp med vinterbeskärningen - en bra älg är guld värd

Efter att snön lagt sig till ro infann sig det stora grå. Mulet på menyn och den var synnerligen sparsmakad på variationer. Det blev kallt minus sjutton grader och både nyinstallerad täljstenskamin och vedspis började tugga på sparad huggarmöda och med viss förfäran såg jag mina prydliga staplar krympa – men varmt blev det.

    Här sparas pengar

 Men så randades en dag med blå himmel och tillvaron kändes med ens inte lika tungt grå. Fotolusten fick mig att med stela fingrar lalla omkring i kärret nedanför och söka motiv i de frostnupna vinterståndare som gjorde sig fint mot den märkliga solnedgången. Bakom skogshorisonten var himmelen rödorange och ovan solen steg som ett rött spjut upp, en fantastisk fond till bilderna. Som alltid när jag lyfter blicken så händer det något och jag såg en havsörn på tunga vingar långsamt dra över granhorisonten och närma sig solnedgången, på långt håll förvisso men innan den hann in i det rödaste så slog den ner i en grantopp. Den är nu en vanlig syn härikring en ständig källa till glädje.

    Sirliga frostmönster på tunna grenar

  

 

    Man anar solens röda spjut bakom den blå frosten

    Jag vågar mig på ännu en vinterprydnad

En annan glädje fast inte så förvånande var att jorden inte heller denna gång gick under. Jag undrar vad som får människor att så blint tro på  allehanda fantasterier. Kan det vara så att i sekulariseringens tid så börjar folk ersätta gudstro med allehanda kryptiska fenomen. Den listan kan bli hur lång som helst från tomtar och troll till alla olika konspirationsteorier som florerar. Vill vi bli dragna vid näsan – alla älskar ju en trollkarl eller är folk bara så korkade – jag undrar. Nu senast var det youtube-klippet med en örn av okänt fabrikat som tog ett barn och försökte lyfta men fick släppa det efter några meter, ungen klarade sig. Det visade sig att det var studenter på en animations utbildning som gjort filmen – och så där håller det på. Spridningen av dynga på youtube och liknande får en enorm genomslagskraft och vår förmåga till källkritik ställs ofta på hårda prov.

Med dessa eventuella visdomsord önskar jag er alla en God Jul och hoppas få se en rödklädd gubbe dyka upp på tomten.