Fotograf Stefan Rosengren: Öar i Nordostatlanten Del 1

Detta, ur fiskesynpunkt vad gäller ursprung så svåravgränsade havsområde, bjuder besökaren på vitt skilda kulturer trots att vi alla när samma ursprung – de vikingatida nordbor som i sina skepp for vida kring och spred den nordiska kulturens kärvhet.

Vi lämnar vinga för öppet vatten västerut

Jag har följt i dess spår alltifrån Göteborgsvitsarna via de Skotska högländernas whisky dränkta gröna dalar och klanmönstrade säckpipeblåsare till det Danska gemytet på Färöarna och vidare norrut till Islands öde vidder och via Jan Mayens dimhöljda kust ända till Svalbards glaciärstränder utanför vilka valarna blåser och valrossarna frustar åter via Björnön i Barentshavet till Nordkapsklippan med dimdränkta kuster ner längs Norges magnifika fjordlandskap för att efter arton dagar landa i Göteborg igen en resa på cirka 5600 sjömil.

Det har ibland gungat rejält och vackra vågor stänker i solnedgången, saltvatten på linsen torka i lä och ut igen.

En vågad motljusbild på lång tid

Havssulor dyker upp på Nordsjön och visar upp sig så fint som aldrig förr, flyger i formation mot himmelen med de rena vita och svarta färgerna lysande.

Formationsflygning när Havssulorna visar sig

Fel hamn i Reykjavik visade sig ligga på gångavstånd från den botaniska trädgården där en rödvingetrast orädd satt och sjöng på en sten bara två meter ifrån mig.

Rödvingetrasten - orädd på en sten

Venuspassagen så som den blev med alla reglage i botten man ser

knappt den lilla pricken

Silvertärnan ryttlar över boet

Rödare fötter får man leta efter - Tobisgrisslor på Vegur

Blåvalen blåser och visar lite rygg -världens största däggdjur någonsin

Passagen av den dimhöljda ön Jan Mayen blev till en minutlång toppen upplevelse då en reva i molnen plötsligt visade den snötäckta vulkantoppen Beerenberg i all sin vita prakt 2277 meter över havet.

Toppen bild i molnreva

Mer vit snö och is mötte oss vid inseglingen till Magdalenafjorden på Svalbard. Några valrossar kom frustade upp vid båtsidan och försvann lika snabbt. En allt omgivande vithet och skarpa svarta bergstoppar omgav oss och över alltihopa en blå himmel – kan det bli bättre.

Alla var på däck och skådade...

...ett gäng valrossar som kom frustande

Ny Ålesund andades arktiskt lugn förutom några hundar som skällde i hundgården i utkanten av byn. Tåget vid hamnen står som ett minne från hårda dagar under kolbrytningens tid och nu häckar silvertärnan mellan de gamla spåren. Forskarna har tagit över och här möts världens olika kulturer där Kinas marmorlejon utgör de mest aparta inslaget.

Vem grinar han åt egentligen

Världens nordligaste postkontor

Longyearbyns skräpighet består. En nybyggar stad långsamt anpassad till en alltmer växande turism. En männens värld där kvinnligt pynt just börjar få fotfäste mellan kvarglömda skotrar och järnskrot från nedlagda projekt. Kolbrytningens storhetstid dröjer sig kvar i form av linbanan som klättrar längs bergssidorna och gamla byggnader som gapar med tomma fönster i naken betong.

Fortfarande bär Longyear byn spår av nybyggaranda i bästa arktiska stil

Men också helt moderna hus och museet som står lite vilset i all bråte. I det vinterdammiga fjolårsgräset betar en Svalbardren mitt inne i byn och mellan hundgårdarna i utkanten häckar hundratals ejdrar. Ett kontrastrikt möte mellan vilt och tamt och nedanför utbreder sig det inre av Adventsfjorden där vildmarken börjar vilket visas av den klassiska skylten med varning för isbjörn förmodligen det närmaste vi kommer en nalle denna gång.