Vaknar i Jönköping till ännu en dag med blå himmel och hemfärd på programmet. Efter alla dagar på resa till havs med M/V Athena skall det bli skönt att trampa hemmamarker igen. Jag har inte sett trädgården sedan gullvivorna blommade i början på Maj.
Jag tar vägen runt Motala för att hämta upp min kompis Chrille som ska till Riga på operafestival och får därmed en extra tur genom det sommarfagra Östergötland. Vägen under Omberg är fylld av kringelikrokar och fartkameror så jag tar det lugnt och plockar upp honom utan extra kostnader. Jag vill sen chansa på att det finns Guckuskor på ett ställe han visat mig för säkert tio år sedan. Han påstår att det inte fanns några där förra året men jag insisterar på att vi tar den vägen ändå.
Ibland lönar sig envishet och det visar sig att tiden är den rätta och de står där i lövskogens skugga. Jag stannar framför en pampig Storrams och nästan trampar på en Guckusko så väl kamouflerade är de bland markens solkatter i lövskuggan.
Svårfotograferat i det kontrastrika solljuset
Vi ägnar en god stund åt dessa okidéernas främsta företrädare med sina guldgula uppsvällda ”skor” som saknar motstycke bland växter i Sverige. Kanske var de dessa gyllene skor bröderna Herrey åsyftade med sin vinnarlåt i schlagerfestivalen men jag tror inte deras botaniska kunskapers djup omfattar just dessa ”dojor”.
När vi lämnar stället kommer en hel grupp vandrare som i värmen har gått ända från Linköping. De är ute på pilgrimsvandring och har passande nog Vadstena som slutmål.
Här stavar man vandring?
Vi fortsätter på småvägar ner mot Linköping och hamnar vid Öjebro vid Svartån. En ståtlig stenvalvsbro i kallhamrad gråsten som är en av Sveriges längsta (65m) och byggdes 1797 av kommissionslantmätare Adam Wadman efter att den gamla träbron brunnit. Månne hade han hjälp att sammanfoga alla stenar men si det förtäljer inte historien, det arbetande folket får sällan ståta med namn. Vacker är den när vi ser den från den stora vägen och svänger av för en närmare titt.
Den solbelysta Öjebron där vi såg en öring under brovalvet
Väl hemma är gräsmattans vildvuxna långhårighet det första som slår mig, här krävs intensiva insatser som jag är långt ifrån mogen att tampas med i denna stund av nostalgiskt återseende. Att komma hem efter lång tid är känslosamt och jag går hellre runt i trädgården och ser vad som kommit upp och vad som inte. Vi firar kvällen med sillmiddag, färskpotatis och nyklippt gräslök från de blommande tuvorna och lite av den senaste upptappningen av Lästringe ölen. Jag kan inte tänka mig en bättre hemkomst efter alla femrätters middagar ombord som fått min annars smärta mage att anta gigantiska proportioner och den går numera under tillnamnet ”stabilisatorn”.
Det gamla skivomslaget, en av mina första klassiska favoriter
Kvällen avslutades med klassisk musik främst Brahms; och där spelades dubbelkonserten ett mästerstycke med variationer på temat och sedan 3:dje satsen ur tredje symfonin det kanske vackraste stycke som någonsin skapats och därpå den 4:de symfonin i sin helhet. En klassiker med Arturo Toscanini som dirigerar N.B.C. Symphony Orchestra inspelad på ”His Masters Voice” med den godtroget lyssnande hunden som symbol.
Utanför fönstret mörknade sommarnatten till tonerna av Svenska kompositörer som Hugo Alvén och Lars-Eric Larsson m.fl. 
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar