Sommar – utan tvivel. Temperaturen ligger och pendlar uppemot 30-gradersstrecket varje dag och hettan är påfallande, särskilt när man står exponerad för sol och värme på ett tak. Röda axlar, röda vader, röd rygg och faktiskt rött vin i glaset till kex och ost som intages när solen har krupit undan bakom stadsparkens lövträd.
Vin och klätterhortensia
Lite svalka som balsam för själen. För öronen bjudes bara den mängd av ljudodämpade motorcyklar som hela tiden försöker spränga örats decibelgränser när de axar upp mot Mariebo-området på Åsenvägen. Det är ett ljud som hörs över hela sta´n och dödar effektivt koltrastens klart mer begåvade insatser på ljudets arena. Men de försvinner lika snabbt som de låter illa och koltrasten blir åter ensam herre på täppan – nåja nästan, några ringduvor kuttrar på håll men de hör bakgrunden till och räknas in till stadens mer diskreta ljudtapet, den alltid närvarande som man egentligen inte hör.
Jag åt en liten lunch när dagen var som varmast, på en tallrik med blå bård och hittade en jordgubbe som bara skrek efter att få bli en bild – den gjorde allt för att likna ett hjärta så jag gav med mig och tog en bild, jordgubbar vid denna tid på året är ju en hjärtesak. Men tallriken med sin blåa bård gav upphov till diskussion om minnen och deras betydelse.
Fil och jordgubbe - det blev några till efterbilden
Så när vi senare på kvällen talar om gamla ting, kommer vi fram till att just vissa saker från barndomen bär på alldeles hemliga oförklarliga känslor och man bevarar dem trots alla den moderna tidens mer eller mindre uttalade krav på slit och släng. Det nya har alltid en självklar attraktion och blir därigenom alltid accepterat, medan det gamla ses ned på med visst förakt bara i kraft av att det är just gammalt, när det borde vara precis tvärtom. Det gamla har ju genom sin förmåga att överleva tidens tand bevisat sin duglighet, medan det nya i den bemärkelsen är helt oprövat och väntar på de mångårigas kvalitetsdom. Jag kan bli så trött på detta konsumtionssamhälle med allt som kastas utan anledning annan än att det är gammalt. Man ser det väldigt klart på våra återvinningscentraler eller sortergårdar. Helt tillsynes friska föremål möter här sitt trista öde i att ha blivit omoderna och kastas på tippen till förmån för något nytt i tvivelaktig plast eller annat könlöst oreparerbart material.
Jag trivs med gamla saker som fungerar och går att fixa om de mot förmodan går sönder. Föremål som är gjorda för att hålla och tjäna en viss funktion under lång tid, inte något hafsigt hopkommet i kombination av plast och metall som aldrig håller.
Men sen ska man ju ha råd också och så står man där med nåt skräp som inte går att fixa.
Å kära vanmakt hur blev livet såhär, jag som alltid hävdat att kretsloppet är min religion och komposten mitt altare där jag varje dag offrar till evighetens fromma eller åtminstone nästa generations.
Ja sådär kan man fundera över tillvarons mysterium när sommarnattens mörker värdigt sänker sig och trädgårdens lyktor tänds med bleka ljus allt medan en ny motorcykel gör sitt bästa för att spränga ljudvallen och koltrasten har tystnat. Imorgon är en annan dag och snart ska värmen ersättas av moln och regn och innan dess ska väggen vara klar - gonatt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar