Det är inte alltid som morgonen har mest guld i munnen, vissa kvällar kan väl ge morgonens guldleende en match. Jag tog en sväng när jag såg dimmorna samla sig på fälten under gårdseken. Den vanliga utblicken står nu som en rad siluetter mot den ljusa natthimlen och dimman stiger grå och bäddar långsamt in de marknära i en omslutande skuggvärld.
Min utsikt över fälten...
...och här ett utsnitt i närbild
Vid Runviken står natthimlen blå med lite molnsmyckning inramad av några siluettsvarta björkar. Jag hade hoppats kunna få med solnedgångens rödare partier men den var utanför vyn över sjön. Det är detta som är så lärorikt med att återvända till sina motiv, man lär sig hur de uppträder vid olika årstider och ljusförhållanden.
Runviken stilla medan solen försvinner bakom horisonten
På söndagen var det kurs i gärdsgårdstillverkning nere på Långmaren. En vacker dag med hög klar luft och värme, mer sensommar än höst som det kan vara vid denna tid när vädrets makter stryker en medhårs med en ljum fläkt.
Stigen ner mot husen bjuder mest på nu vissna sommarblommor och ett intensivt tickande av alla gräshoppor. Notera att jag skriver gräshoppor och inte syrsor som alla biologiskt okunniga med storartade författardrömmar svänger sig med. Alltså syrsor finns i Sverige mest bara i Skåne och där ofta inomhus i tex bagerier och liknande lokaler. Men med varmare väder i klimatförändringens fotspår kanske verklighetens syrsor snart tickar över en större del av landet, s.a.s. hinner ifatt författarna. Det ska finnas trumgräshoppa här men jag varken ser eller hör någon denna dag.
Däremot ser jag Lasse Pettersson som med vana handlag visar hur man reser en gärdesgård med allt vad det innebär. Där ska klyvas slanor som trilskas med att vrida sig och grankvistar ska värmas så det går att tvinna runt stolparna för att hålla fast gärdslena. Denna kunskap kräver handgripligt deltagande för att nå fulländning och alla deltagarna sliter med olika sysslor.
Lasse visar hur man klyver gärdslena
Det är en konst att vrida fast grangrenen
Den vars håg inte står till inhägnader kan istället dra sig upp mot den syrenkransade trädgården och där avnjuta saft eller kaffe med hemlagad äppelkaka och en underbar vaniljsås, kan det bli bättre.
Stina guidar för den vetgirige, berättar om gården och hur arbetet gick till, ett slit från morgon till kväll, men får man förmoda ett ganska fritt liv med sysslor som förmodligen kändes meningsfulla. Att vårda och bruka sin egen plätt av moder jord har alltid ett värde, vi har gjort det i flera tusen år och Ivar bara för traditionen vidare trots att han bara var arrendator.
Den syrenkransade lilla trädgården
När jag lämnar gården och vandrar upp genom Gräshoppskören står där mycket stolt en Fjällskivling som ett höstens förebud, och vi som varit ute i skogen vet hur mycket kantarellerna gått till detta makalösa svampår – så ut och plocka det finns åt alla!
Den stolte i solskenet
Jag har fått en ny gammal spis, den har stått oanvänd i en sommarstuga och skulle kastas när vänliga människor frågade om jag ville ha den, visst den var bättre än den jag hade och dessutom lagar jag ju nästan all mat på den excellenta vedspisen – bättre finns ej. Men för de flesta så finns inte det alternativet utan man får nöja sig med elspis. Det kan ha sina faror och nackdelar – det såg vi när den skulle kopplas in. Bakom plåten där sladdarna sitter låg fyra stycken som inte klarat sin examen i elektricitetslära – så kan det gå när man är för nyfiken.
Några som mött döden i elens närhet, ingen god spis
