Vår

Vår

Storm på hemväg från Jönköping. Bilen skakade under vindstötarna och kommen till Ombergs södra spets såg jag ut över Vättern där vågorna dånade in mot stranden, det blåste så jag knappt kunde stå rak och söder om Tåkern vevade vindkraftverken som om de var klara att lyfta mot en blå rymd.

    Vresiga vågor vid Hästholmen Vättern

    Den olövade ekskogen - grafiskt grå

    "Första blåsippan" under Omberg sedd av mig
 

Men dagarna gick, vinden mojnade och våren manifesterade sig hemma i trädgården med nyvakna insekter. Nässelfjäril fladdrade förbi så väl kamouflerad mot det brungröna gräset, bina for i skytteltrafik mellan de bugande snödropparna där till och med den fyllda hade slagit ut och i kökstaket kröp en nyckelpiga som jag släppte ut bland de lystet gula vintergäcken.

 

    Flitig som ett bi - bråda tider bland kronbladen

 

    En ovanlig Nyckelpiga i vintergäckens gula famn

Det var en sort som inte har något svenskt namn men heter Pine lady bird på engelska.

    Grågässen lyfter under ivrigt kacklande skrän
 

Våren gör framsteg i stort som i smått. En dag i veckan som gick var plötsligt alla sångsvanarna borta, de har varit här och förgyllt nätterna med sina melodiska stämmor i flera månader och nu är det bara gässen som skränar – men även det kan vara njutbart, i små portioner dock. Men tranorna har anlänt i större antal och syns nu oftare på  fälten i små flockar och bland översvämmade plogtiltor står viporna eller vinglar omkring i lufthavet med ängsliga skrin.

    Vipan vinglar på tunna ben åkerns dränkta fåra

På vedbacken dök jag ner i barkborrarnas mikrovärld, där deras gångsystem i körsbärsbarken från ett gammalt murket träd fascinerade med de krångliga mönstren – ett konstverk i miniatyr ägnat endast åt dem som har tid att skåda, och på sena eftermiddagen svärmar de tidiga myggorna i en vertikal dans – med lite lång exponering bildar de korkskruvsliknande mönster. Det finns alltid upptäckter att göra för den nyfikne.

    Gnagspårens svårtolkade karta

    Myggdansens korkskruvar i kvällssolen

Konjunktion med Vårtecken och Isbilder

Natthimmelen har fortsatt att uppvisa ovanligheter. Jupiter och den ljusstarka Venus har stått i konjunktion med varandra vilket är nog så ovanligt och denna gång dessutom riktigt nära varann. 

 

    Planeterna med lite träd för att få perspektiv

Bästa tid för fotografering är när himlen fortfarande har lite blåton och stjärnorna eller planeterna som i detta fall just börjar visa sig. Man har en timme på sig i alltmer avtagande ljus.

 (Konjunktion efter latinets conjungere – förbinda, förena) Ett himmelskt kärleksmöte mellan den klart lysande Venus och den trånande Jupiter vars kärlek säkert kommit på skam … Ja det är väl på detta sätt sagorna tager sin början. Varsågod och fortsätt men glöm inte sända mig den spännande upplösningen.

Vårtecknen har börjat stapla sig på hög. Snödropparna kom snabbt upp i gräsmattan och Vintergäcken hade fritt fram så snart snön lämnat rabatten och även krokusar ville vara med i den vårliga blomsteryran. På djursidan får väl noteras viporna och nu senast idag lärkor över fälten på väg in mot Tystberga där kyrkan speglar sig i vattnet mellan plogtiltorna.

    Kyrkan skymtar i vattensamlingen

Havsörnen gör mer eller mindre dagliga besök i kärret, tyvärr inte alltid i bästa ljus, och sångsvanarna håller konsert hela natten med en femtiohalsad körstämma med lite skorrande fill in´s av grågässens sträva kacklande.

    Havsörnen lyfter från en altopp...

    ...och sångsvanarna gömmer sig i vassen

    En flock grågäss drar över trädtopparna i väntan på landningstillstånd

   Tranan kom förbi långt efter användbart ljus tagit slut men skärpa är inte allt

Grannen kom förbi i söndags och refererade till vårt samtal om orm dagen innan när vi båda förnumstigt konstaterat att det nog skulle dröja ett par veckor till innan den första Viperan visade sig. Tji fick vi, han hade fångat en svart huggorm som vi släppte på andra sidan vägen där våtmarken tager sin början. Där finns det säkert massor av mat för en jaktsugen orm.

    Huggormen poserar vårstelt bland fjolårslöven

Jag kan naturligtvis inte avhålla mig från att leka med vinterns sista isbitar. Vid lördagsbastun stod granskogen på huvudet i en rosafärgad vattensamling på isen och vid en lodrätt vägskärning vällde fram ett isfall i nordvänt läge. 

    Granspegling i kvällsljuset

    Istappar som jag färgat blå

Vackrast blev nog den isbit jag höll upp i de sista solstrålarna uppe vid bastun – som en vårens egen juvel gnistrande i alla sin snara förgänglighet.

    Det mjuka kvällsljuset får isen att lysa trollskt

Ljus i Natten

Trots att vi definitivt går mot ljusare tider, vilket bekräftas av att till och med solen går upp före mig, så är det mörkret som varit, om inte på tapeten så på allas läppar och i viss mån skärmar.

Vi har haft solfläcksmaximum med starka solvindar vilket, på betydligt nordligare breddgrader än mina, visat sig i form av kraftiga norrsken. Det har talats om dem i media och det har i viss mån också gett återsken på våra datorskärmar i form av magnifika bilder, inte minst Gunilla Falks, och jag avundas dem som kan gå utanför stugknuten och skåda.

Jag får i stället göra en djupdykning i arkivet och plocka fram lite smågodis från svunna tider.

I höstas meddelade bildbyrån Johnér som köpte vårt kära Naturbild att de nu var klara med scanningen av våra bilder och att dessa fanns för avhämtning. Så jag återvände från Stockholm med mina och Christer Fredrikssons bilder, tre hela flyttkartonger, som jag nu roat mig med att gå igenom.

 

    Aurora borealis böljar i norska natten

Förutom norrskenen från en sen oktober uppe i Norska Tysfjord fanns där blixtbilder från Sörmland, där jag hade tur med positionen så jag kunde se hur det hela närmade sig och det dessutom i skymningen vilket är lämpligt ljus för för denna typ av bilder.

 

    En blixtbild utan blixt - på kamera

En ek tecknar med sina grenar ett spretigt mönster under en långtidsexponering mot stjärnorna alldeles utanför stugknuten en tidig januarinatt i skymningen. Polstjärnan lyser i toppen av grenverket.

    Stjärnsnurr bland ekens grenar

Ett annat träd denna gång ackompanjerad av fullmånen som lyser upp den blå natthimlen.

    Natträd med måne

Betydligt svårare var det att få en bild av kometen Hale-Bopp som hade vägarna förbi i april 1997, en ”once in a lifetime” upplevelse. Tidningen Foto hade då en artikel om hur man skulle tillverka en anordning för att motverka jordrotationens inverkan under exponeringen.

    Kometen kommer - och varade några veckor

Det var i korthet två träskivor med gångjärn och en skruv med M6 gänga, vilken man skulle vrida på med viss regelbundenhet under hela exponeringen. Kameran satt på den ena skivan och den andra var fäst i stativet. Hela anordningen skulle sedan riktas in så att gångjärnen pekade mot polstjärnan och sen var det bara att exponera. Jag drog några rullar och fick ett par hyfsade bilder, allt med den gamla Hasselbladaren med sitt allt annat än lätta tele.

Ytterligare en bild i denna mörka svit uppvisar en annan typ av ljuskälla, som i än högre grad än föregående, använts inom navigationens område nämligen Stora Karlsö fyr, som tronar i det blå kvällsljuset högst uppe på den mäktiga kalkklippan.

   Ett ljus i natten - en trygghet för sjöfarare på väg att försvinna

Slutligen en helt artificiell ljuskälla - det upplysta vattentornet i Vagnhärad som väl också kan få vara med i denna svit av bilder som både har natt och en lätt bakåtlutad nackvinkel som gemensam nämnare.

    Livets vatten på hög höjd

Hela denna svit av nattbilder råkar vara tagna med Hasselbladaren och dess karakteristiska kvadrat. Det är ett lite annat sätt att komponera vilket jag saknar en smula även om det lätt låter sig göras med lite beskärning i det nu vanligare rektangulära formatet. Svårigheten ligger i att skapa en bild där en del ska tas bort – man kanske får se det som en utmaning!

Iskallt

Några nätter med minusgrader på natten och smältvärme på dagen har förvandlat sjön Likstammens snö till en skridskoåkares ”våta dröm” dvs. hård fast och ganska jämn is. Lögaredagen började så tidigt som 6.00 med en halvdag i bryggeriet där vi framställde en förhoppningsvis utmärkt pilsner med en liten skvätt ljus karamellmalt för att få till den där härliga bronstonen i ölen.

    Första solgula tussilagon ensam i allt det gråbruna

På väg upp till sjön stannade jag till vid en sydvänd dikeskant och se där vårens första tussilago.
Därefter raka rör upp till sjön eller snarare med långfärdsskridskor modell dazumal, mina gamla trästockar med läderremmar och därtill pjäxor av ungefär samma ålder. Himlen klar och isen blänkande. 

Rustad med dubbar så ingen kunde pika mig för vårdslöst risktagande gav jag mig ut på osäkra ben. Det känns alltid lite vingligt i början men snart nog fick jag fart och svävade fram under muntert klapprande. 

    Jag kommer vinglande

Vindstilla och några plusgrader gjorde denna tur till en minnesvärd upplevelse. Jag hade inte tänkt åka mer än ungefär en timme då jag skulle tillbaka till bastun i sjöns södra ända. Kommen nästan ända fram till det ställe där sjön breder ut sig till en fjärd så hade isen buktat sig och en bred ränna med cirka tre decimeter djupt vatten spärrade vägen vilket blev vändpunkten för dagens tur.

   Barrskogen speglar sig i vattnet - dagens vändpunkt

 

Att kliva från skridskorna rakt in i bastuns värme är en upplevelse i sig. God kamratskap och dito öl alltmedan solen sjunker och skymningen tilltar – kan man ha det bättre. 

    Ett isblock från vaken

    Ett svalkande vakbad på hela 5 sekunder

Badbaljan var uppvärmd dagen innan men höll ändå 26 grader vilket var tillräckligt för att sitta under den tilltagande natthimlen där månen stod på rad med Venus och Jupiter och höra kattugglan ropa borta i granskogens siluett.

    Månen i linje med Venus och Jupiter

En sån lördag lever jag på länge.