Lång Höst

I oktober var temperaturen bitvis under nollan men sen har det nästan varit vår i luften. När kylan ger sig och morgontempen ligger runt tio grader när jag hämtar tidningen känns det som på våren i mars. Samma ljus och värme och samma gäss även om plogarna går åt andra hållet – det finns likheter men skillnaderna överväger trots allt. Marken täckt av vackra löv som magiskt lyser i det gråa vädret och träden skakar av sig de sista resterna vid varje vindpust. När solen lyser mot blå himmel flammar träden men det råder en doft av höst.

    Aspdungen lyser i höstfärger innan den...

    ...klär om till vinterdräkt

Sångsvanarna har återvänt till bygden, eller snarare till åkrarna där de rensar marken från kvarglömda sädeskorn. De rör sig försiktigt bort från vägens närhet när jag stannar för att ta några bilder, de är mina absoluta favoriter. Deras gravitetiska uppträdande, färg-kombinationen av den gula näbben och den vita kroppen så enkel och genial och inte minst deras sång som överröstar till och med motorvägens ständiga brus.

 

    Sångsvanarna gästar bygdens åkrar igen

Andra närvarande fåglar är bygdens kajor som bara tycks bli fler och fler. Just  i solnedgången eller strax efter lyfter de i väldiga flockar och fyller himlen med sitt tjatter. De drar en sväng över kärret men lugnar sig när mörkret faller och slår ner i natträden, ofta i den tuktade allén härintill.

   Råkorna i kvällsträden...

En annan kväll en annan plats är det kråkor i stora flockar, oroligt flyende en hungrig duvhök som fåfängt försöker få till en middag. Så länge jag såg på lyckades den inte med middagen. Det gjorde däremot Elsa Haglund, gift med Bertil den kände författaren inom natur och jakt, som i sin kokbok från krigsåren hade ett recept på kråka – kanske något att testa vid tillfälle.

    ...samlar sig till flykt

Jag far mot Jönköping och stannar till vid Svartåns rastplats vid E4:an strax innan Mjölby.

Anledningen är den enorma mängden kanadagäss som samlats här – det ligger hundratals på det blanka vattnet lika grått som hösten själv. Jag smyger längs strandkanten bland kvarvarande löv från sly av hassel och björk och alm. Det är anmärkningsvärt vad stora bladen blir på dessa tunna kvistar och jag tar med några bara för ren ögonfägnad, gässen simmar utåt blankvattnet oroligt försiktiga som alltid. Gäss vaktar bättre än hundar och framför allt de skäller aldrig, kacklar bara försynt.

    Kanadagäss i Svartån

Andra höstliga händelser är givetvis Naturfotofestivalen i Vårgårda under allhelgonahelgen, dit jag farit nästan varje år sedan 1983. I år var det sjusärdeles milt och fint väder så själva färden dit genom det västgötska landskapet var en sann njutning, här och var lyste fruktträden med gula kalufser och längs vägkanten stod Vresrosen lika ystert gul.

    Ett milt höstdis över skogshorisonter

I Vårgårda piggar det upp att träffa nya och gamla vänner  och få lite fotoinspiration. Det bjudes på en mängd föredrag och massor med fotoprylar, böcker och olika fotoutställningar. Jag tycker utställningarna var bättre i år än förra året inte lika många suddiga djur. Naturligtvis talades det om årets stora klavertramp – de inkopierade lodjuren som ”terjiserat” hela fotovärlden, ja åtminstone den svenska. Att det sedan fanns kurser i fotomanipulation som hade ett lodjur som exempel var en ren tillfällighet som såg ut som en tanke.

 

    Inkopierat var populärt i Vårgårda, här ett kramdjur

Bokskog i dimma en riktig gråmorgon på västra sidan Vättern byttes mot spirande solljus när dimmorna lättade på den andra sidan vid Röttle By. 

    Bokstammar i dimma

Förutom det alltid lika vattenfallet så gav brovalvet över motorvägen ett spännande perspektiv och i ravinen upplöstes morgondimmorna över granskogen.

    Vattenfallet i Röttle By

    Brovalvet och skogen

Vid stranden låg vattnet stilla med himlens hela rymd som tak, en andfågel balanserar strandskogens mörka trädsiluetter. 

    Den blå Vättern

Höst och skärgård

Sen jag kom hem efter kryssningen har hösten tagit fart med temperaturer ner och under noll och idag med blåst och regn – årstiden gråter mot rutan. Löven stretar emot men samlar sig slagna i lä och äpplen dunsar ner mogna och färdiga att njutas för sniglar och larver som är de enda som trotsar vädret idag. Men det har varit en fantastisk svamphöst som nu tornar upp sig i frysen.

    Trattkantarellerna står som spön i backen

Annat var det i fredags med utfärd i en soldränkt stilla skärgård. Vägen ner till Stendörren var kantad av höstaspar som tävlade i färgprakt. Vid ankomsten låste Göran upp till båthusets dunkelgröna mörker där Bustern låg förtöjd. Vi lastade i och styrde ut på det motljusglittrande vattnet. Över fjärden stod avgasröken tät i långa strimmor efter alla Skavstas inflygningar.

    Asparna fotograferade under zoomning

    Utsikt från båthuset

    Himmelen streckad av flygets övningar

I vikarna låg vattnet stilla och träden stod på huvudet i sina spegelbilder där lövträden lyser med sina bronserade färger och barrträden skuggigt gröna.

    Viss värme och lugna vatten

    Bryggan vid Ringsön

Vi stannar vid Ringsön och blir bjudna på lunch. Ett gäng islandshästar kommer förbi på tur över ön. Ladväggen fångar in hela höstens färgskala med sin varmröda vägg och en kontrastrik färgklick i form av en blå tunna – jag kunde inte ställt den bättre själv.

    Den blå tunnan i gyllene snittet

Senare fångade vi upp hästgruppen när de skulle passera ett grunt sund för att grilla på en liten intilliggande ö. De samlade sig på stranden och red försiktigt ut i vattnet men sen när det började grunda upp satte Amanda, gruppens ledare, av i full galopp så vattnet sprutade runt häst och hov.

Det är en liten ö med vackra röda klippor med ett litet uppgrundande sund mot Ringsön. En eldstad för brasa och grillning på en öppen plats i mitten. Tyvärr har tidigare besökare brutit färska kvistar och skurit i träd som nu bara dör. Man får ta torra kvistar men inte ge sig på levande träd – ska det vara så svårt att fatta!

    Solvarma klippor men kallt i luften

    En trippel galopperande hästar

När vi efter avsked från ryttarna gav oss iväg över fjärdarna såg vi en tungvingad havsörn svepa iväg över skogen, det är alltid lika trevligt att se dessa stora rovfåglar som nu återvänt till gamla jaktmarker.

Ett sista stopp vid Bloms brygga på norra Ringsön där löjorna gick i täta stim – fisken är tillbaka i skärgården. Nu får man åter torsk i vikarna och strömmingen går till på våren, kanske de vattenrenande åtgärderna runt vårt kära innanhav börjar ge resultat.

    Löjorna gick i stora stim i bryggskuggan

    En gammal havsörn drar iväg över topparna 

    Soldränkta svall nästan svartvitt

När vi susar hemåt lyser motljuset så bilden blir nästan svartvit, bara i molnen finn lite svag färg och hemkommen så dansar de gula asplöven i de sista solstrålarna.

På Kryssning i atlanten

Det har varit stiltje här på bloggen ett tag men själv har jag gungat på både stormiga hav och lugna dito. Jag har sett solen gå upp och ner både bland Atlantens vågor och Medelhavets öar, kort sagt jag har varit på kryssning ännu en gång och detta år med anrika fartyget Athena dvs. gamla Stockholm.

    Ett dygns storm med 8-meters vågor...

    ...gav rikliga tillfällen till bilder

Vi klev av i Nice, vilket var som många i Sverige säger nuförti´n nice. Med rekordvärme för årstiden på 31 grader var det sommar på Rivieran även i slutet av september.

    Hamnpiren i morgonljus välkomnar oss till Nice

Nice är en stad med gamla anor och en populär hamn för båtar av alla slag, här ligger en hel armada av små vanliga motorbåtar och en inte föraktlig samling motorkryssare i mångmiljonklassen – och då talar vi många miljoner.

    Enorma båtar från London och Valetta låg vid kaj

Promenaderna i gamla stan var fantastiska med gator ännu smalare än de i Stockholms Gamla stad, med ett myller av restauranger och butiker och gallerier och allt annat man rimligen kan tänka sig ska finnas på en plats som denna.

    Gamla sta´n med breda och trånga gränder...

    ...och stora torg i nyare delen av Nice

    Vackra hus i kvällsljus

Vårt hotell låg granne med ett litet naturhistoriskt museum orienterat mot marin historia.

Som vi hade nästan två dagar att nosa runt i allt detta blev det en del bilder från en sommar- varm riviera där inte minst, solnedgången över Promenade de Anglais med illuminerade palmer och sammetslen kvällsluft med ljudinslag från loja vågors skvalp mot stenstranden nedanför, utgjorde en höjdpunkt.

    Palmerna var upplysta i skymningen...

    ...och gav vackra siluetter på håll

    En hjärtesten i kvällsljus

Början på September

Det är inte alltid som morgonen har mest guld i munnen, vissa kvällar kan väl ge morgonens guldleende en match.  Jag tog en sväng när jag såg dimmorna samla sig på fälten under gårdseken. Den vanliga utblicken står nu som en rad siluetter mot den ljusa natthimlen och dimman stiger grå och bäddar långsamt in de marknära i en omslutande skuggvärld.

    Min utsikt över fälten...

    ...och här ett utsnitt i närbild

Vid Runviken står natthimlen blå med lite molnsmyckning inramad av några siluettsvarta björkar. Jag hade hoppats kunna få med solnedgångens rödare partier men den var utanför vyn över sjön. Det är detta som är så lärorikt med att återvända till sina motiv, man lär sig hur de uppträder vid olika årstider och ljusförhållanden.

    Runviken stilla medan solen försvinner bakom horisonten

På söndagen var det kurs i gärdsgårdstillverkning nere på Långmaren. En vacker dag med hög klar luft och värme, mer sensommar än höst som det kan vara vid denna tid när vädrets makter stryker en medhårs med en ljum fläkt.

Stigen ner mot husen bjuder mest på nu vissna sommarblommor och ett intensivt tickande av alla gräshoppor. Notera att jag skriver gräshoppor och inte syrsor som alla biologiskt okunniga med storartade författardrömmar svänger sig med. Alltså syrsor finns i Sverige mest bara i Skåne och där ofta inomhus  i tex bagerier och liknande lokaler. Men med varmare väder i klimatförändringens fotspår kanske verklighetens syrsor snart tickar över en större del av landet, s.a.s. hinner ifatt författarna. Det ska finnas trumgräshoppa här men jag varken ser eller hör någon denna dag.

Däremot ser jag Lasse Pettersson som med vana handlag visar hur man reser en gärdesgård med allt vad det innebär. Där ska klyvas slanor som trilskas med att vrida sig och grankvistar ska värmas så det går att tvinna runt stolparna för att hålla fast gärdslena. Denna kunskap kräver handgripligt deltagande för att nå fulländning och alla deltagarna sliter med olika sysslor.

    Lasse visar hur man klyver gärdslena

 

    Det är en konst att vrida fast grangrenen

Den vars håg inte står till inhägnader kan istället dra sig upp mot  den syrenkransade trädgården och där avnjuta saft eller kaffe med hemlagad äppelkaka och en underbar vaniljsås, kan det bli bättre.

Stina guidar för den vetgirige, berättar om gården och hur arbetet gick till, ett slit från morgon till kväll, men får man förmoda ett ganska fritt liv med sysslor som förmodligen kändes meningsfulla. Att vårda och bruka sin egen plätt av moder jord har alltid ett värde, vi har gjort det i flera tusen år och Ivar bara för traditionen vidare trots att han bara var arrendator.

    Den syrenkransade lilla trädgården

 

När jag lämnar gården och vandrar upp genom Gräshoppskören står där mycket stolt en Fjällskivling som ett höstens förebud, och vi som varit ute i skogen vet hur mycket kantarellerna gått till detta makalösa svampår – så ut och plocka det finns åt alla!

    Den stolte i solskenet

 

Jag har fått en ny gammal spis, den har stått oanvänd i en sommarstuga och skulle kastas när vänliga människor frågade om jag ville ha den, visst den var bättre än den jag hade och dessutom lagar jag ju nästan all mat på den excellenta vedspisen – bättre finns ej. Men för de flesta så finns inte det alternativet utan man får nöja sig med elspis. Det kan ha sina faror och nackdelar – det såg vi när den skulle kopplas in. Bakom plåten där sladdarna sitter låg fyra stycken som inte klarat sin examen i elektricitetslära – så kan det gå när man är för nyfiken.

    Några som mött döden i elens närhet, ingen god spis

 

Spridda skurar

Lite växlande väder med inslag av kraftiga regn har präglat den sista tiden och däremellan tidiga morgnar med och utan dimma. Efter regn och kall natt blir det morgondimmor så det räcker, ibland skingras de inte förrän långt fram på förmiddagen. Jag har för vana att alltid kika ut på natthimlen innan jag kryper till kojs så jag kan avgöra om det blir sovmorgon eller ej. Ett ännu bättre väder finns i datorn – klart.se har blivit en favoritsida att planera aktiviteter utifrån.

    Tröskorna börjar tugga sent på förmiddagen

Tröskorna tuggar sig långsamt fram över åkrarna, rör sig lite som lunkande elefanter om åkern inte är helt slät. I stubben betar gässen och ringduvorna hittar också något korn. Svalorna alltjämt kvar, seglar omkring i stora flockar och vid Runviken ligger alla gässen, hundratals som snart ska lyfta i flockar och ge sig ut på de nyskördade åkrarna.

    Vattnet var fullt av gäss drygt 300 bara på denna bild

    Vacker bro men varför är där ingen svan - det skulle gjort en fantastisk bild

Vid Svärta gamla bro lyser morgonljuset i den annars dova färgskalan i grått och grönt.

Jag tar vägen upp mot Förola gamla gruvdistrikt. Resterna efter Ullabergs masugn står kvar som en grön stor hög med skorstenens rester på topp. Härifrån fraktades stora mängder järn under tidigare århundraden, hela sörmland är fullt av gruvhål efter en sedan länge svunnen gärning.

    Ullabergs masungn

En annan morgon ligger dimman tät och just vid motorvägsbron bryter solen igenom med sitt röda morgonljus och vid Hårby på Sillens västra strand ser siluetten av hus och träd ut som ett gammalt kopparstick från italienskt 1500-tal – dimman kan verkligen omskapa det invanda.

 

     Solen lyser skickelsediger genom den täta dimman

    Nästan som Italien

Enda vilda djur denna morgon var en älg som tryckte i en skogskant. Men kossor i morgonljus får väl anses väga upp på djurfronten.

   En morgonsömnig ko

    Solen bryter igenom och det gröna börjar synas

Vid bastun i lördags var vi inte ensamma, ett gäng kanadagäss gjorde oss sällskap och efter respektfullt delande av det våta mittfältet drog vi oss tillbaka till respektive planhalva, dvs. vi till bastun och de till grannens brygga. När de andra sedan bastat färdigt och åkt så märkte jag oro hos gässen och avvaktade ett kommande uppflog. På lång tid i det skumma ljuset fick jag vingslag och vattensprut innan de försvann  över skogen.

    Kanadagässen drar sig inåt viken för start mot fri horisont...

    ...kacklet stiger och det skvätter från vingar och fötter...

    ...innan de tar höjd och drar iväg mot skymningen

Tidig morgon går snart över till annalkande regnväder. När jag passerar Sätterstakärret bakar mörka moln ihop sig neråt Tystberga till men solen stretar emot även om kampen synes förlorad.

    De sista solstrålarna, efter en halvtimme kom ösregnet

    Alltid lika tråkigt att se

Förlorad var tyvärr också den igelkott som råkat korsa vägen vid helt fel tid, just när en bil kommit på samma idé.  En av förra årets sju ungar som aldrig fick bilda familj. Jag hoppas vi får ha kvar igelkottarna de är så trivsamma när de smyger omkring i trädgårdarna.

    Solrosens blommor i spektakulära mönster

    Med nyfiken nos bland ståndare och pistiller långt ner i blomman kliver den oansenliga bladlusen

Men jag vill avsluta med något mer positivt tex. en djupdykning i de små beståndsdelarna av en soligt leende solros där en bladlus, obekymrad om den stora värld vi lever i med alla problem som ska lösas och vardagens alla bestyr, kryper omkring i sitt soliga leende – vad annat kan han göra.