En värmande soppa

Plusgrader och drivande moln, solen tittar blekt fram emellanåt men gråväder råder. En rask promenad över till AnnMari för idag skall det bli Tisdagssoppa. Framsmälta dofter från kärrmarken blandar sig med överflygande strävkacklande gäss och mer skönsjungande sångsvanstrumpeter. Talgoxarna filar tvåstavigt och grönfinkarna tjiiiiirrrrrpar, de bryr sig inte om lite mulet urrrväder.

     Vårens videkissar en solig dag

Det blir linssoppa det skall väl gå att trycka i en fotograf.

    Allt som behövs utom vatten

Skölj de röda linserna väl i kallt vatten och lägg dem i en kastrull för uppvärmning i lite matolja. 

    Tärna potatisen

Låt linserna fräsa någon minut under omrörning och tillsätt sedan ett par tärnade potatisar och fräs och rör en stund till, därefter tillsätt vatten så det täcker innehållet och pytsa i en burk krossade tomater och pressa i vitlök efter behag, vi tog två stora klyftor, hade jag gjort den hemma hade det blivit fyra.  

   Häll i tomater

Vi tog idag cirka 2,5 dl linser och fyra potatisar av normalstorlek, här kan det egna tyckandet få råda när det gäller mängden av de olika ingredienser.

Nu tror du kanske att det går bra att läsa tidningen eller ägna sig åt andra aktiviteter men icke så, linserna sväller och kräver påfyllning av vatten gång efter annan så det inte bränner vid.

 

När så hela anrättningen kokat cirka 20 minuter och linserna börjat falla sönder tillsätter vi en msk salt och några buljongtärningar eller dylikt. Här kan det vara på sin plats att notera att vi inte lägger i saltet från början för då blir linserna hårda  och får inte den där härligt grytiga konsistensen.

I det här läget börjar jag prata om en skvätt vin, vilket säkert skulle kunna passa, men vi får avstå denna gång på grund av ebb i flaskan.

    Nu är soppan är färdig

 

När koket är klart tillsätter vi en skvätt grädde och timjan cirka en matsked (efter behag), värt att notera är att timjan har effekten att hämma alltför stark gasbildning vilket ju ofta förknippas med både linser och vanlig gul ärtsoppa – den som lever får se men fan tro’t! 

Det hela serveras med rågbrödsbullar med russin som AnnMari  gräddat i ugnen lite så där ”enpassant” utan att jag tänkte på det. En förvånansvärt  god soppa på enkla ingredienser och därtill mättande känner jag när jag närapå rullar hem efter två ordentliga portioner.

 

    Videkissarna med upplättningsblixt

 Solen har sänkt sig under horisonten och videkissarna avtecknar sig mot kvällshimlen.

Isande kyla

Våren bromsar upp när nordliga vindar sveper ner över landet, nattemperaturen sticker åter ner mot tio grader minus på nätterna och avsmältningen lugnar ner sig lite så utfallsgraven den jag kallar bäcken drar sig tillbaka till sin vanliga fåra. När dagstemperaturen ligger på tio plusgrader så svämmar den över sina bräddar och fyller på våtmarken så den breder ut sig som en stor sjö kring Sätterstaån och lockar därmed alla fåglar som håller konsert hela nätterna igenom. En våtmark som attraherar både fågel och en del skådare som ibland står med sina tubkikare och avspanar området.

    Grågässen går parvis och betar

Men nu har morgonens solsken försvunnit och det är mulet och råkallt, jag beskär äppelträd och brottas med min askved som bjuder hårt motstånd, klyvyxa och kilar är det som gäller.

Men våren manifesterar sig även på andra sätt än solögda tussilago och blåsippor. Jag har sett de första sorgliga grävlingarna som mött döden längs vägarna ett tyvärr inte ovanligt inslag i trafikbilden.

 Mer glädjande är de ständiga fåglarna, korparna singlar runt i lufthavet två och två fast de borde väl börjat häcka nu, och havsörnen kommer regelbundet svävande över våtmarken i jakt på någon oförsiktig gås. Både grågäss och dito kanadicker finns det nu gott om, kör jag längs ån sträckning kan jag lätt räkna ihop många hundra.  

Hemtranorna går också i par på barsmälta betesmarker och ropar ut sin vårglädje som blandas med skränet från nyanlända måsar och kacklande gäss – en riktig konsert med många deltagare.  

    Snön överraskar snödropparna...

    ...och vintergäcken

Med natten anländer en ny kallfront denna gång bestyckad med snö, så när jag släcker lampan för natten så är marken åter vit vilket inte hindrar de flitiga fåglarna nere i kärret – månne det vara protester jag hör. Alla blommorna blir täckta av ett tunt lager med snö och snödropparna får göra skäl för namnet – vårväder så härligt nyckfullt.

På morgonen idag är solen åter men kylan beständig. Nere i kärret ser jag havsörnen lyfta med en köttslamsa i klorna och en annan svävar på stela vingar över skogshorisonten i den kraftiga vinden. Nere på isen skränar skrattmåsarna livfullt och lyfter i blåsten tillsammans med en stor flock nyanlända starar när jag går förbi på vägen. De kastar hit o dit i blåsten och sprider sig sedan åt olika håll ut över kärrets vidder.

    Skrattmåsar o starar leker i vinden

 

En tussilago mot blå himmel får symbolisera den vår vi väntar

Tussilago och Havängsdös

Det blir mycket Fenologi denna tid på året, (från grekiskans phainesthai, komma i dagen, bli synlig), botanisk och zoologisk term för läran om de periodiska företeelsernas uppträdande inom växt- och djurriket.

De första tussilagona i dikeskanten

Vi har haft en inofficiell tävling om vem som ser första tussilagon och i år var det Martin som vann, han bor ju i Lund så det kan vara en anledning men sanningen att säga så har det i år inte varit så stor skillnad för jag hittade en solögd guling bara två dagar efteråt när jag letade på mitt favoritsälle. De sydvända vägkanterna är platsen där de först dyker upp och annonserar att vi definitivt har tagit steget in i en ny årstid.

Vårdagjämningen passerade när jag var nere i Jönköping men fick mig idag att tänka på en resa till Skåne för några år sedan då jag skulle fånga solens uppgång vid Havängsdösen, en megalitgrav från yngre stenåldern uppförd för cirka 5500 år sedan. Här människan under hela denna tid kunnat knyta vårens ankomst till solens uppgång rakt österut genom öppningen.

De snöade på morgonen och vädret var växlande som så ofta vid denna tid, men väl framme så lättade molnen och solen steg obeslöjad ur havet. Jag trängde mig in i det lilla utrymmet och lyckades få en bild dubbelvikt över kameran och strax efteråt kom en ny snöby drivande och släckte ljuset igen.  

Solens uppgång klockan sex

Solhälsning vid dösen

Solen strålar genom megalitgraven

Friskt vågat hälften vunnet och det visar väl att man aldrig ska ge slaget förlorat i förtid.

Vårfrudagens Våfflor

Dagen till ära gör vi våfflor med solen gnistrande utanför fönstret och smältvattnet har bildat sjö nere i kärret en riktig vårfrudag.

    Våfflor en hjärtesak

Receptet är det vanliga vetemjöl, vatten, mjölk och bakpulver. Till järnet använder vi Bregott vilket vi också häller smält i smeten. Våfflorna gräddas på vanligt sätt - ät och njut.

Man kan givetvis använda grädde men vi kör den lite slimmade varianten - fuskar i oss en del sylt istället.

Nygräddade våfflor med sylt - smarrigt på våffeldagen

Vättern - is och Blåsippor

Efter en helg i Jönköping återvänder jag hemåt i strålande solsken och en temperatur som fått snömassorna att formligen sjunka ihop och i stort sett försvinna. Det vita landskap jag hade runt mig på nerfärden har nu blivit vårligt gräsbrunt och bjuder endast på snö i skugglägen bakom norrvända trädridåer.

Jag har stämt möte med konstnären Gebbe i Ödeshög och han tar mig med på en tur till sina vårställen vid Vättern. Vi kör ner den lilla vägen till Stora Lund, ett naturreservat mellan Ödeshög och Omberg där klipporna i skarp kontrast möter Vätterns plana nu uppsprickande istäcke.

 

    Gebbe blickar ut över ismosaiken

   Stora högar av uppressad is kantar stranden

 En kall vind kommer farande över sjön och har pressat upp isen i stora högar under klipporna som här bär tydliga spår av inlandsisens framfart. Vi blir lyckliga som barn och klättrar omkring bland all groggisen som utgör ett allt annat än fast underlag. Mina fötter försvinner ner bland krossisen när jag försöker ta mig ut på den fasta sjöisen för att försöka göra en rättvisande bild av skådespelet.

    Ispressen från sjösidan

 Det gnistrar vitt från ishögarna och sjöisen är genuint grå närmast land men uppvisar en skiftande palett av is och vakar och råkar i olika färgtoner utöver sjöytan. Det kommer inte dröja länge förrän vinden gör slut på denna vinters istäcke och Vättern åter svallar fritt.

  

    Smältande is på klipporna

Vi fortsätter upp mot Ombergs sydsluttning för att leta efter de första Blåsipporna som brukar kunna visa sig just här. Bokskogens gråa pelarsal reser sig över den sluttande marken som lyser kopparrött i det värmande solskenet. Gebbe vet var han skall leta och mycket riktigt så  kröns hans sökande med framgång. 

 

    Bokskogens gråa vertikaler

  

Några små blåa blomkalkar på korta stänglar står och trycker bland fjolårslöven. Här brukar de först bli funna och snabbt inrapporterade till törstande tidningsredaktioner, och helt klart har någon varit här före oss.

    Blåsipporna bland fjolårsgräset

Att fotografera blåsippor är alltid en utmaning om man skall undvika det skrikvita fjolårsgräset som alltid omger dem. Jag sätter på makronormalen och blir ett med underlaget och lyckas fånga en liten sippa som precis börjat slå ut – årets primör alltid lika efterlängtad och signalerar att nu är vintern över, även om det givetvis kommer flera bakslag, men också de hör våren till och tas inte riktigt på allvar.

    Just utslagen blåsippa

 

Östergötland

På Lördagen lämnar jag Sörmland för sydligare breddgrader, inte så långt utan första anhalt blir slätten norr om Linköping. Snön täcker fortfarande alla marker men de små grusvägarna börjar smälta fram och bilen far hit o dit i den klafsiga spårsnön. De må vara hur det vill med den saken det som intresserar mig är däremot de nyanlända lärkorna som i många små flockar sitter här o där längs vägarna. Inte ute på åkrarna utan just där marken smält fram längs vägen. Kliver jag ur bilen kan jag höra några försiktiga lärkstrofer ett prövande drillande men mer blir det inte.

    Den smala vårvägen

 Lärkan är svårfotograferad - lyfter så fort jag närmar mig

 

Jag stannar till vid Svartåns parkering och studerar hur ån smälter fram ur isens grepp, jag älskar färgerna kring åns kanter och just denna tid borde Blåån vara ett mer adekvat namn.

    Blåvatten och skuggspel

Motorvägen lämnar jag vid Väderstad och tar den gamla E4:an mot Tåkerns trakter. De gamla husen står på lut och övergivna mackar har blivit godislador  med få besökare. Tvärar över ännu en smal framsmält grusväg med sina lärkor och även en del gäss som hoppfullt ställt sig i säkerhet mitt ute på ett snötäckt fält.

   Trädarmar

Tåkern helt snötäckt så jag svänger inte ens ner, utan klättrar upp på södra Omberg och blickar ut över något så ovanligt som en frusen Vättern. Solen sprutar motljus från sitt tillhåll på andra sidan och allt det vita hjälper till att blända mig. Jag tar min tillflykt till hamnen i Hästholmen där utsikten norrut går i Finlands färger blått o vitt med Omberg som en mörk pudding i landskapet. Några svanar annonserar sin ankomst från motljuset och jag får en bild på knölarna med Omberg i bakgrunden och Hästhomens fyr i förgrunden. 

    Några knölsvanar annonserar ljudligt sin ankomst

    Gräsänderna solar sig i sista strålarna

Solen sjunker nu och skenet blir varmare, vid Brahehus leker jag med borgens fönstergluggar och låter solen gnistra i kanten lite senare kommer färjan från Visingsö på en spegel av orange med blå mustascher och siktar mot den spruckna blåisen som ligger utanför Grännas hamn.

    Slottsruinen med vakande sol

    Färjan ensam i jättevaken

 

Denna kväll hör jag Koltrasten skuggsjunga i ett stort buskage vid åutloppet vid Huskvarna. Sången är mycket försiktig och tycks framförd utan att han öppnar näbben, men likväl hörs den som en tyst ouvertyr till vad som komma skall.

  Koltrasten gömmer sig i grenverket och skuggsjunger

 Som avslutning på denna dag stiger Månen upp större än på länge eftersom den är på bara 356 578 kilometers avstånd, och domedagsprofeterna får gott om stoff till sina utsagor och där vill jag särskilt betona ”sagor”. Jag vet inte hur många gånger jordens undergång har förutspåtts och ännu inte inträffat men än finns tid kvar. Katastroferna infinner sig med eller utan fullmåne och förutsägelser – det är ju en del av jordens ständiga förändring.

 

    Fullmånen är sällan större såhär

Vårväder

Vi vaggades in i vårvarma tankar när dagsmejan fick snön att smälta och skapa barmark och blåskimrande smältvattenpölar varhelst vi vände blicken. Solen log med sitt allra mest intagande leende i nästan en hel vecka och vid mitt vanliga vattenhål, Lövsund bara smaka på namnet, så stod de högväxta videbuskagen i bjärt kontrast mot den blå kvällshimlen och solen  sänkte sig värdigt ner i granskogen på andra sidan fälten.

           Solnedgång vid Lövsund

Här har jag haft många fina upplevelser med sångsvan och tar mig friheten att visa en bild på en februarisvan när vädret var kallt och det gnistrade i alla frostiga snökristaller.

          Sångsvanar i vinterkylan 

Men säg den glädje som varar, 26 snövarningar på vädersidan Klart.se och över mellersta Sverige föll det i natt närmare 40 cm snö – också ett vårväder som vi kanske mer förknippar med april. Men den fotografiska utmaningen kvarstår trots att jag fick nöja mig med blygsamma tio cm vilket inte ger just mer än lite vinterkänsla. Inga extremer bara vitt vitt vitt så varför inte bara försöka skildra det. Det ymniga snöfallet exponeras på lång tid mot den mörkare granskogen och flingorna framträder i just det virrvarr som kännetecknar snöfall och grannhuset nere i hörnan ser ut som om det exponerats på en gammal pressad Ektachrome highspeed.

              Snöflingornas vals

           Färgerna försvinner i detta väder

På väg upp till huset ser jag den pampiga eken, vårdträdet, stå där och frysa med alla sina brustna sommardrömmar dränkta av snö, så jag leker lite med den i photoshop för att mana fram andra känslor i väntan på den gröna skugga  som komma skall – även om det just nu ser ut att dröja ett tag till.

           Den blåfrusna eken

 Men varje dag har sina fröjder så var inte negativ - be happy!

 

Fågelvår

De senaste dagarna har våren på sitt plötsliga sätt anmält sin ankomst. Snön spänner fortfarande sitt vita täcke över åkrarna, men i sydvända skogsgläntor har solen verkat och barmarken börjar breda ut sig. Snötäcket sjunker ihop och släpper taget om husgrunden där genast Vintergäcken tittar upp med sina gula ansikten, än så länge försiktigt kisande men några dagar till så kommer de att le i solen i gott sällskap av de första Snödropparna som har så brått att de knappt kan vänta på att snön ska smälta bort.

 

    Sångsvanparet flyger över

Jag tog fram skidorna – vilken paradox – just när föret så långsamt försvinner men de passar utmärkt för att ta sig ner på kärret där snön nu börjar visa blåa fläckar av fruset smältvatten och längst ut går ån öppen. Det blir grönvita spår i snösörjan på de våtaste ställena men jag ämnar mig längst ut för att se på de nyanlända Grågässen och Sångsvanarna som varit här en längre tid. De lyfter när jag kommer fram genom de sista videbuskagen och landar i säkerheten på andra sidan vattendraget. 

            De första vågästerna har anlänt

 

När jag passerade häromdan på vägen noterade jag en flock Grågäss som lyfte och såg strax efter orsaken – tre havsörnar satt på iskanten och spanade på den kringflygande middagen in spe. Oftast så klarar sig det tilltänkta bytet trots allt. Mellan videbuskagens snår ser jag spår efter de älgar som brukar våga sig ut och beta, spillningen ligger i små kontrastbruna högar lite överallt. Vårsolen bländar mot all den vita snön och luften är kristallklar – kan det bli bättre, jo förvisso om den kalla vårblåsten kunde sluta att tåra mina ögon men sådana futiliteter får man bortse ifrån en dag som denna.

          Tre havsörnar vilar på isen bland landande Grågäss

Idag på morgonen överraskades jag av en hackspett som klängde i kardborren jag låtit vara kvar under äppelträdet, mer för att Steglitserna gillar den även om de också nyttjar fröautomaten, men nu så fick jag för första gången här se den mindre Hackspetten leka Steglits, obetydligt större men lika skicklig på de tunna stänglarna. Jag har aldrig sett den förr, åtminstone inte här hemma så redan där fick denna dag en oväntad början. Mer skulle komma, när jag passerade dikets utlopp till våtmarken såg jag den första Tranan längst ut med en Sångsvan som bakgrund. De har i veckan rapporterats från Hornborgasjön liksom Sångsvanarna som anlänt till Tysslingen men dessa är mina fåglar och räknas på en annan skala. 

      Hägern står blickstilla på spaning efter den fisk som flytt

 

Vädret klarnade upp och kvällen kom med slösande solljus så vattnet borta vid Lövsund lockad till utfärd. Det vanliga utbudet av Sångsvan och änder låg där i den sjunkande solens sista strålar men tre Hägrar avtecknade sig i siluett mot den oranga vattenytan med fjolårsvassens svarta vertikaler som förgrund och bäst jag stod där vinglade den första vipan ner på blåisen bortom åkröken.

          Vårvassen en frostmorgon

Så mycket kan hända en dag i mars och i morgon lovar väderprognosen solsken så sängen väntar för en ny vårdag kommer att börja tidigt.

Med blicken mot skyn

 

På förmiddagen åkte jag över motorvägsbron för att hjälpa Barbro med lite byggjobb. Över skogen och vägen svävade en havsörn omgiven av de sedvanliga kråkorna något som blivit en  vanligare syn de senaste åren. Jag kan ofta se dem från badrummet vars fönster vätter mot skogshorisonten där de ofta kommer glidande.

Nu var det blå himmel och solsken, ännu en vacker dag i marsvåren. Vid tvåtiden på hemväg samma ställe men nu fyra havsörnar som cirklar runt i vårblåsten – och kameran ligger givetvis hemma. En kilometer hem en tillbaka max fem minuter och örnarna är kvar.

 

Havsörnen belyst underifrån av den vita snön

 Jag bara står och njuter och fotograferar dem när de kommer svävande över skogskanten. Korparna som svarta sotflagor och de påtagligt mindre kråkorna finns också med, sitter i träden runtomkring när de inte flyger runt. En bit in på en avtagsväg lyfter cirka 20-30 kråkor och korpar när jag kommer och där på marken ligger resterna efter två vildsvin. Det är bara skrottar kvar, revbenen sticker upp som spanten på förlista skepp och ryggradens kotpelare samt ben och klövar ligger spridda på valplatsen. Orsak och verkan. Korparna ser allt och när väl de går ner kommer örnarna – det är ofta så och jag hade turen att komma förbi.

Vår Räv

Vår känns det onekligen som så fort temperaturen ligger runt nollan och ljuset återvänder. Det märks inte minst när jag rustat mig för en expedition ner till brevlådan (30 meter) och talgoxarna har kommit igång ordentligt även om grönfinkarna överröstar det mesta.
Ingen tidning idag heller de har problem med leveransen vilket irriterar mig, man blir så van att få sin tidning.

Men grannen ringde och sa att det springer en räv över åkern så jag tog fram kameran och drog några rutor.

Första soliga dagen i Mars

Denna blogg har sovit länge såsom alla övervintrande småkryp, men har dessvärre gjort det i flera år. Men en blogg kan ju i bästa fall drivas som en dagbok eller debattinlägg eller egentligen vad fan som helst bara men är aktiv och det är kanske där skon klämmer. Med Facebook och mejl och all annan kommunikation så känns det som om livet pågår framför datorn - och för en fotograf gör det ju det i ganska stor utsträckning.

Men nu ska jag ta mig i kragen och leka lite bloggare hur länge det nu räcker. Denna morgon var jag uppe strax före solen och när jag kom ut till bilen hörde jag genom motorvägens sus det ensamma hoandet av en kattuggla - bara en gång förvisso och strax efter började solstrålarna tränga genom dimman och grantopparna borta vid skogskanten. Det var så tät dimma att älgarna nere i kärret stundtals försvann men sångsvanarna borta vid Lövsund lös vackert näbbgula i morgonsolen och termometern visade -10 när jag kom hem.