Spridda skurar

Lite växlande väder med inslag av kraftiga regn har präglat den sista tiden och däremellan tidiga morgnar med och utan dimma. Efter regn och kall natt blir det morgondimmor så det räcker, ibland skingras de inte förrän långt fram på förmiddagen. Jag har för vana att alltid kika ut på natthimlen innan jag kryper till kojs så jag kan avgöra om det blir sovmorgon eller ej. Ett ännu bättre väder finns i datorn – klart.se har blivit en favoritsida att planera aktiviteter utifrån.

    Tröskorna börjar tugga sent på förmiddagen

Tröskorna tuggar sig långsamt fram över åkrarna, rör sig lite som lunkande elefanter om åkern inte är helt slät. I stubben betar gässen och ringduvorna hittar också något korn. Svalorna alltjämt kvar, seglar omkring i stora flockar och vid Runviken ligger alla gässen, hundratals som snart ska lyfta i flockar och ge sig ut på de nyskördade åkrarna.

    Vattnet var fullt av gäss drygt 300 bara på denna bild

    Vacker bro men varför är där ingen svan - det skulle gjort en fantastisk bild

Vid Svärta gamla bro lyser morgonljuset i den annars dova färgskalan i grått och grönt.

Jag tar vägen upp mot Förola gamla gruvdistrikt. Resterna efter Ullabergs masugn står kvar som en grön stor hög med skorstenens rester på topp. Härifrån fraktades stora mängder järn under tidigare århundraden, hela sörmland är fullt av gruvhål efter en sedan länge svunnen gärning.

    Ullabergs masungn

En annan morgon ligger dimman tät och just vid motorvägsbron bryter solen igenom med sitt röda morgonljus och vid Hårby på Sillens västra strand ser siluetten av hus och träd ut som ett gammalt kopparstick från italienskt 1500-tal – dimman kan verkligen omskapa det invanda.

 

     Solen lyser skickelsediger genom den täta dimman

    Nästan som Italien

Enda vilda djur denna morgon var en älg som tryckte i en skogskant. Men kossor i morgonljus får väl anses väga upp på djurfronten.

   En morgonsömnig ko

    Solen bryter igenom och det gröna börjar synas

Vid bastun i lördags var vi inte ensamma, ett gäng kanadagäss gjorde oss sällskap och efter respektfullt delande av det våta mittfältet drog vi oss tillbaka till respektive planhalva, dvs. vi till bastun och de till grannens brygga. När de andra sedan bastat färdigt och åkt så märkte jag oro hos gässen och avvaktade ett kommande uppflog. På lång tid i det skumma ljuset fick jag vingslag och vattensprut innan de försvann  över skogen.

    Kanadagässen drar sig inåt viken för start mot fri horisont...

    ...kacklet stiger och det skvätter från vingar och fötter...

    ...innan de tar höjd och drar iväg mot skymningen

Tidig morgon går snart över till annalkande regnväder. När jag passerar Sätterstakärret bakar mörka moln ihop sig neråt Tystberga till men solen stretar emot även om kampen synes förlorad.

    De sista solstrålarna, efter en halvtimme kom ösregnet

    Alltid lika tråkigt att se

Förlorad var tyvärr också den igelkott som råkat korsa vägen vid helt fel tid, just när en bil kommit på samma idé.  En av förra årets sju ungar som aldrig fick bilda familj. Jag hoppas vi får ha kvar igelkottarna de är så trivsamma när de smyger omkring i trädgårdarna.

    Solrosens blommor i spektakulära mönster

    Med nyfiken nos bland ståndare och pistiller långt ner i blomman kliver den oansenliga bladlusen

Men jag vill avsluta med något mer positivt tex. en djupdykning i de små beståndsdelarna av en soligt leende solros där en bladlus, obekymrad om den stora värld vi lever i med alla problem som ska lösas och vardagens alla bestyr, kryper omkring i sitt soliga leende – vad annat kan han göra.

 

Skördetid

Hösten dit vi nu nästan nått innebär en del ohämmade njutningar, frånsett det vemod som alltid infinner sig när den hajpade sommaren tackar för sig, låt vara med många inropningar på årstidsscenen.

    Solen tränger genom skogsdimman

En morgon när jag var ute såg jag nästan inga fyrbenta djur jag var kanske ute lite för sent eller de kanske drar sig undan inför jakten eller hur det nu fungerar. En flock dovhjort på långt håll  - det var allt. Så mer av fåglar de ständigt närvarande. Tornseglarna har givit sig av för två veckor sedan men ladusvalorna radar snällt upp sig som noter i ett partitur på  de trådar som står till buds och skapar en höstens egen svårspelade melodi, även om vi alla känner det obevekliga  innehållet.  

    Notställ

 I de nyslagna fälten pickar duvorna runt och kråkfåglarna skränar från sina utkikspunkter högt upp i televerkets ledningar. 

    Småfåglar så in i vassen

Småfåglarna kvittrar runt i morgonfuktiga vassvippor och en familj tranor står i solfärgat motljus och på en annan åker står hundratals grågäss. Oroliga vaksamma och beredda på flykt. 

    Tranorna med sin unge

   En flock Grågäss i morgonsol

Ett döträd som sticker ut i Lövsunds trädridå även den i motljus får mig att tänka på tropikerna och jag saknar bara en morgontidig primat som svingar sig mellan grenarna. 

    Dödträdet ser ut som ett savannträd

Men över till njutningarna, som om inte morgonbilder alltid innebär en njutning.

Varje lunch plockar jag vinbär som nu är stora som fotbollar (lätt överdrift) och mer eller mindre trillar ner i den plockande handen. Jag har två sorter en som är lite sötare och mosar sig lätt vid plockningen och en som är fastare och lite mer syrlig i smaken, blandningen är utmärkt. På dessa häller jag fil och flingor – en mycket c-vitamin rik lunch och full av antioxidanter och en massa annat nyttigt jox, gott är det i alla fall.

    Trädgårdens skafferi ett överflöd av vinbär - nyttiga och goda

När man tröttnat på trädgårdens håvor, inte minst äpplena som dunsar ner på en plåt så det låter som om grannen ätit flugsvamp och börjat riva kåken, så lockar kanske en tur i skogen.

Hösten har ju manifesterat sin nära förestående ankomst med den myckenhet av regn som fyllt min mätare de sista dagarna. Nåväl i regnets fotspår följer svamp.

Dottern ringer upp och hon är här nere på landet så vi bestämmer oss för en svampodyssé i okända marker.

Sålunda rustade med korgar och knivar, kompass och karta, gröna stövlar på och fötterna inpackade i höstens första raggsockor gav vi oss ut till en skog jag ville testa.

    Har ni sett herr Kantarell  - och hela hans familj

Knappt hade vi parkerat bilen och just kommit in i skogen så uppenbarade sig ”det gula guldet skogens” och vi började kröka rygg. Det fick vi fortsätta med mest hela tiden för det fanns massor av kantareller överallt.

    Helena rensar och plockar

Jag gör reflexionen att det är människans obotliga habegär som gör svampplockning till en sådan passion. Man blir helt fokuserad och plockar fort, fort helt koncentrerad på att fylla korgen alldeles gratis – det är bara att ta för sig. Vi hittar några riktigt bra ställen där marken är tätt gul av svamp och i en terräng där jag inte förut hittat några. I tråkig risig gallrad granskog hittade vi massor som letade sig upp mellan grenar, kvistar och barr.

    Helena med korgen full...

    ..och min gamla trotjänare fylld till bredden

Efter bara någon timme hade vi fyllt våra korgar och började vimsa oss tillbaka till bilen. Jag ledde oss fel en gång men utan att fuska med vare sig karta eller kompass gick vi snart nog rakt på bilen och fick böja oss ännu en gång för alla gulingarna.

Den kvällen blev det pasta med kantarellsås. Fräs lök, (helst charlottenlök), vitlök och tillsätt sedan den färdigstekta svampen, på med grädde en buljongtärning, peppar och nä föresten slopa saltet  det kan vänta. Lite mjölk för att lindra gräddmängden och midjemåttet, kanske en liten skvätt vitt vin vad vet jag och låta puttra en stund. Lagom till att pastan är klar (man börjar med den) så har såsen puttrat färdigt – servera pasta och sås och varför inte riva över lite färsk parmesan, inte den där smaklösa ursäkten Arla säljer i plastpåsar – oduglig, och drycken givetvis ett hembrygt öl av bästa sort.

Bra avslut på en härlig förhöstdag, men jag hoppas på lite mer sommarbesök mellan skurarna.

Vad är Fotokonst

Jag läste Claes Grundstens fotoblogg (http://grundstensfotoblogg.blogg.se/) där han diskuterar ”Vad är fotokonst?” ett omfattande ämne och delvis svårt att penetrera fullständigt, men några reflexioner är ändå värda att lufta.

Jag står ibland också mycket tveksam till det som kallas foto- eller bild-konst, vare sig det gäller märkliga motivval eller mer eller mindre sviktande teknik. Detta kan bero på mitt eget ointresse för det skapade eller att jag helt enkelt inte förstår det finurliga i verket, om det skulle råka finnas något sådant.

    En ek i gryningen, upplyst av gula gatlyktor

Men man får ändå förmoda att upphovsmannen har haft någon idé eller avsikt med det skapade oavsett på vilken nivå det än hamnar. Det kan vara och är ofta någon mer eller mindre begåvad samhällskritik, som man antingen delar eller inte och kommer därför givetvis att betrakta verket genom detta personliga filter. Men det kan också vara något så oskyldigt som att bara visa något vackert.

Vad som är dåligt eller fantastiskt är emellertid en knepig fråga. Vilka normer skall gälla; är det antalet betittare eller den pekuniära framgången eller någon annan parameter som skall fälla avgörandet, se där gick en timmes diskuterande utan resultat. Kort sagt vi kommer aldrig att nå konsensus och av detta kan vi lära oss att människor är lika olika som smaken och vi får för husfridens skull välja våra slagfält och acceptera smakernas diskrepans.

Kan naturen vara konst? Frågar han vidare – och jag svarar oförväget javisst! Där har vi ett ständigt förlopp, en årstidscykel, som löper i sin trygga ban –men med ett tema vi alla känner och kan omtolka eller upptäcka med alla sina små förändringar.

 

    En ovanlig fågelbild, lång exponering på Vittrut...

   

    ...och på något längre tid

Konst skulle man kunna kalla förmågan att omtolka verklighetens självklarheter till något där man tillför ett element (konstnärligt) som väcker tanke, förundran eller frågor. Att betrakta sin omgivning genom ett filter som omformar eller omtolkar det uppenbara eller plockar fram något vi förut inte sett, skulle kunna vara det verktyg där jag någonstans känner att konstbegreppet tar form. Vi naturfotografer snubblar förstås över liknande motiv, vi till och med söker upp samma ställen i Sverige och världen, men kanske gör vi ändå vår ”egen” bild av det, men kan vi tillföra något, se det på ett eget sätt eller i annat ljus kanske vi med övning och tålamod kan skapa konst. Vi kan i bästa fall visa upp vardagspölsan i ett och av de flesta andra aldrig förut skådat nytt ljus.

    Att fotografera kan vara att se välkända objekt i nytt ljus eller ny vinkel, här ett isblock vid Vättern

    En rostig motorhuv på skrotbil i skogen

Därmed förefaller Claes påstående om att ”hantverk och konst är två olika brancher” inte helt rätt. Konsten kräver ju någon form av hantverk för att bli till, om det så bara är att trycka på en knapp, om man nu helt respektlöst skall karikera fotografens uppgift. Det handlar i alla lägen om ögat eller konsten att se och helst se det ingen annan gör – då kan man till och med kallas originell eller udda, två uttryck som lämpar sig utmärkt för den med konstnärliga ambitioner. Här kan det vara på sin plats att även föra in datorarbetet i fotoskapandet - utan att därför gå in i diskussionen om bildens äkthet.

   Samma orginalbild men tre olika behandlingar i photoshop, Sjösa allé november och gråväder

Slutligen talar Claes om kontexten; konstnärens status och sammanhang som ingredienser till konstnärlig upphöjdhet, och visst är det så. Vi springer på utställningar där själva namnet drar innan vi vet vad som skall visas. Så gränsdragningen mellan konst och icke konst kommer alltid förblir en fraktalkrokig¹ linje med högst egna förtecken.

    En sten lapar med sin våta tunga Kallskärs skärgård

    Vackra färger i smått men inte längre gott - mögel på plommon

Men jag anser att det är bilden eller konstverket i sig som skall ligga till grund för bedömningen, huruvida det är konst eller ej, och inte den eventuella mödan eller metoden som skall vara avgörande, hur svårt det än varit att åstadkomma det hela. Det kan möjligen vara en indelningsgrund för olika betraktelse normer, men inte avgörande för det slutgiltiga resultatet – det bör stå för sig själv.

Fotnot

1. Sök Fraktaler på nätet och Kochs kurva

 

Bryggarföreningen 15 år

Bryggarföreningen skall fira sitt femtonde verksamhetsår uppe vid bastubåten lördagen den 6 augusti och inbjudan gick ut redan efter midsommar. Vädret är svårt att förutse och denna dag inleddes med regn men ett uppklarnande var att vänta mot kvällen. För att inte i onödan inkräkta alltför mycket på den goda nattsömnen var tiden utsatt till klockan tre på eftermiddagen. Regnet hade då upphört och det klarnade upp till en förhoppningsvis fin afton.

    Sören med ekan i sanden

 

Så vid tre tiden började de inbjudna anlända. För den mest spektakulära entrén svarade Sören som kom seglande över sjön i sin spririggade blekingeeka som dock strandade med kölen mjukt i sanden en liten bit från bryggan i den grunda viken. De goda råden haglade över honom och han kunde förtöja vid en brygga längre in där vattnet var köldjupt. De flesta av oss andra kom rullandes på två eller flera hjul.

Vi möttes av en välkomstdrink som bubblade något åt champagnehållet och vi höll en tyst minut för vår bortgångne bryggarkamrat Kjell som ändå närvarade i form av ett blomsterprytt foto. För att lätta upp stämningen en smula hade nu solen på allvar dragit molntäcket åt sidan och lyste upp den blomprydda bryggan och alla damernas klänningar och kreationer.

    I väntan på maten

Sölve hade riggat koktrossen i skuggan av strandalarna och min uppgift blev att hjälpa till vid grytorna. Här skulle tillredas en paella för cirka tjugofem personer. Riset kokade under skvättvis tillsats av vatten i vilket vi dränkte sex paket saffran, den definitivt dyraste ingrediensen med ett kilo pris på sextusen kronor.

Där hackades paprika, lök och vitlök, skars champignoner och trillades i ärtor, där stod karlar och skalade räkor som tinats i strandkanten så skalen skvätte alltunder det slevarna dansade en skramlande balett i grytorna. 

   Lasse, Arne och Alf skalar räkor

   Svampen får lite extra smör

   Paellan börjar ta form och färg

Kycklingdetaljerna var färdigstekta och behövde bara fräsa sig varma i en gryta och under tiden så prövades åtskilliga ölsorter under begärligt smackande. Från bakluckan på Hedersmedlemmens bil hämtades olika sorter från Nils Oscars sortiment som även de fann torra strupar att landa i.

 

    Strax klart att servera

Med så många hjälpsamma händer och muntra tillrop från damerna stod middagen snart på borden och kvällssolen fortsatte att förgylla tillställningen. Det glittrade från vattnet och vid grannbryggan hördes då och då Kanadagässens avundsjuka kacklande, och någon kuttrande duva som inte hade ordning på årstiderna, annars är denna årstiden mestadels fågeltyst. Tyst var emellertid inte sällskapet vid tallrikarna där konversationens vågor vida överglänste de i sjön.

    Umgänge i kvällningen

Vi utgjorde en vacker syn där i strandkanten, siluettsvarta mot den solbelysta bakgrunden och ur skorstenen på bastubåten ringlade en förtroendefull rökstrimma som lovade gott för kvällen.

    Bastun är klar för bad

 

Snart nog var faten tomma och grytorna rensade, endast lite ris fanns kvar vilket nog skulle komma väl till pass vid vickningen. Så nu var det dags för kvällens stora begivenhet den efterlängtade lördagsbastun. De hågade strippade i vanlig ordning av sig kläderna vid bryggan och vi klev in i den 90 gradiga värmen. Till saken hör att vi inte brukar hålla temperaturen högre än 80 eftersom fukten bränner så när man häller vatten på stenarna. Nu blev det en prövning när ångan träffade oss och ansikten förvreds i plågsamma grimascher och svetten pärlade på blanka mätta kroppar och inte oväntat blev den nedre laven ett populärt tillhåll för de ovana. Att springet i dörren blev mer frekvent än i vanliga fall var denna gång ingen större nackdel. 

   Först i var Lasse S och Märta-Lena

    Lasse Sjögren svalkar sig

Väl ute var det bara att med raska plaskande språng förpassa sig ut från grundvattnet och dyka i det sommarsvala vattnet som mjukt omslöt kroppen. 

   Bättre bad finns ej

Vi simmade ut i den vackra sjön och kanadagässen stod nu i stram givakt på udden mittemot och undrade säkert vilka som inkräktat på deras territorium. Jag blev liggande i grundvattnet och såg en fylking gäss dra över i kvällsljuset mot en avlägsen skogshorisont. 

    De första gässen formerar sig i plog

Vi bastade länge och solen sänkte sig mot granridån på motsatta sidan och de badande blev till svarta siluetter liksom de två tranor som korsade kvällshimlens molnpussel.

    Två tranor drar över

   Lasse har lurat ut Irmeli i vattnet

    Några nätfiskare plaskar runt

 

De som inte njöt av bastun satt i de flyende solstrålarna och provade öl eller vin och i kvällningen blev det dags för vickning. Kryddstarka korvar med resten av riset blev en innovativ kombination som sköljdes ner med mer av vår produktion som numera till och med får godkänt av expertisen.

   Ett sista kvällsdopp

 

En minnesvärd tillställning som avslutades med att gässen återtog sjön och simmade på rad i en silverstrimma över viken – ordningen återställd.

   Kanadagässen återtar sitt revir