Vinter igen

Skrivlusten har varit låg under hösten. Det har funnits annat som tagit min tid, bland annat en södervägg som bytts ut och inte minst vedbacken har varit min uppehållsort. Det finns något meditativt över vedhantering och den värmer som bekant vid ett flertal tillfällen.

Inte minst nu när snön har lagt sig och kylan kryper på. Vintern kom plötsligt och definitivt utan tvekan. Jag hann precis vinterskydda alla växter som dräller kring i krukor och röja det värsta i trädgården när snön dagen efter la ett lugnande vintertäcke över alla ambitioner, nåväl lika bra det.

Jag har nu fått hjälp i trädgårdsarbetet av en oväntad kraft. En älgkalv (fjoling) har travat runt i våra täppor och först ätit upp alla äpplen och ägnar sig nu åt att beskära eller ska man säga bebita alla lågt hängande grenar på träd och buskar. Jag pratar med honom och vi kan samsas ute, jag på vedbacken och han under träden tio meter bort och sen brukar han lägga sig och softa ett tag innan han drar till skogs för natten.

    Hjälp med vinterbeskärningen - en bra älg är guld värd

Efter att snön lagt sig till ro infann sig det stora grå. Mulet på menyn och den var synnerligen sparsmakad på variationer. Det blev kallt minus sjutton grader och både nyinstallerad täljstenskamin och vedspis började tugga på sparad huggarmöda och med viss förfäran såg jag mina prydliga staplar krympa – men varmt blev det.

    Här sparas pengar

 Men så randades en dag med blå himmel och tillvaron kändes med ens inte lika tungt grå. Fotolusten fick mig att med stela fingrar lalla omkring i kärret nedanför och söka motiv i de frostnupna vinterståndare som gjorde sig fint mot den märkliga solnedgången. Bakom skogshorisonten var himmelen rödorange och ovan solen steg som ett rött spjut upp, en fantastisk fond till bilderna. Som alltid när jag lyfter blicken så händer det något och jag såg en havsörn på tunga vingar långsamt dra över granhorisonten och närma sig solnedgången, på långt håll förvisso men innan den hann in i det rödaste så slog den ner i en grantopp. Den är nu en vanlig syn härikring en ständig källa till glädje.

    Sirliga frostmönster på tunna grenar

  

 

    Man anar solens röda spjut bakom den blå frosten

    Jag vågar mig på ännu en vinterprydnad

En annan glädje fast inte så förvånande var att jorden inte heller denna gång gick under. Jag undrar vad som får människor att så blint tro på  allehanda fantasterier. Kan det vara så att i sekulariseringens tid så börjar folk ersätta gudstro med allehanda kryptiska fenomen. Den listan kan bli hur lång som helst från tomtar och troll till alla olika konspirationsteorier som florerar. Vill vi bli dragna vid näsan – alla älskar ju en trollkarl eller är folk bara så korkade – jag undrar. Nu senast var det youtube-klippet med en örn av okänt fabrikat som tog ett barn och försökte lyfta men fick släppa det efter några meter, ungen klarade sig. Det visade sig att det var studenter på en animations utbildning som gjort filmen – och så där håller det på. Spridningen av dynga på youtube och liknande får en enorm genomslagskraft och vår förmåga till källkritik ställs ofta på hårda prov.

Med dessa eventuella visdomsord önskar jag er alla en God Jul och hoppas få se en rödklädd gubbe dyka upp på tomten. 

Öar i Nordostatlanten Del 2

    De kalla kusterna försvinner långsamt för denna gång

 

Det är molnigt och kallt bara några plusgrader och Svalbards bergprofiler står på rad, glaciärtyngda med molnhatten på. Trots vädret är det en pampig syn där landet sakta tonar bort i aktersvallet och sträck av grisslor flyger tätt över det lugna vattnet.

    Då och då ser vi blåset från en val och alla rusar till relingen

 

Nästa attraktion är Björnön som lockat mig ända sedan jag läste Svante Lundgrens bok med samma namn. Men som väntat är den också svept i dimma som skär av alla topparna längs med fotknölarna, det enda vi ser är några raukar som sticker upp nosarna i dimman på sydsidan.

    På dessa spetsiga klippor häckar tusentals grisslor

Det är en märklig känsla att komma NER till nordkap, men så är det när man varit i arktis och även denna mytomspunna klippa döljer sig i dimma så som oftast är fallet när kall luft från arktis mäter den varmare landet.

    Dimman håller i sig - normalväder i dessa trakter

 

 Jag vandrar runt i Honningsvåg istället för att stirra ut i dimman på toppen. Vädret håller stilen och toppar med regn när jag följer kajerna runt i ett fåfängt hopp om att se en praktejder, vilket misslyckas.

    En gastanker väntar på last med nystartade motorer

    En trut fotograferad oavsiktligt på för lång tid blev ganska lyckad

    Lite vackert ljus strålar ner över Mageröya när vi styr söderut

 

 Vi får en vacker passage av Tromsö med solnedgångshimmel mitt i natten och bergen omkring vackert färgade av nattsolen. Det är svårt att krypa till kojs när naturen är så magnifikt pampig hela tiden men nya upplevelser väntar nästa dag och vädret lovar ljus av kreativt slag.

    En av Tromsöbroarna ramar in de snöklädda bergen

    Bron med fartygets lyktor som förgrund

    Kvällsljus efter Tromsö

    Måsarna fiskar på guldvatten

    Vi ser flera flockar med Grindvalar på resan neråt

Vikingahuset i Berg är mitt mål på denna utflykt och det visar sig vara mycket intressant. Andra far till Reine och Nusfjord båda klassiska besöksmål här bland Lofotens berg och små fiskelägen.

    Det återuppbyggda långhuset i Berg

    Blommningen är senare så här långt norrut - Rödblära

 

När vi stävar söderut ser vi de yttersta öarna i Lofoten mot en solkolorerad kvällshimmel, det kan knappast bli vackrare och mer storslaget.

  

    Den taggiga profilen av öarna som avslutar Lofoten här bla Väröy...

    ...och de sista med Röst, Hernyken och Trenyken som avslutas med Skomvers fyr

 

När vi efter ett dygn svänger in mot Geirangerfjorden har vi passerat polcirkeln och nätterna börjar göra skäl för namnet det blir lite mörkare igen. Färden in mellan höga bergväggar bjuder på högt belägna fjällhemman och sprutande vattenfall som kaster sig ner mot fjordbottnen.

    Ett av alla vattenfall i Geirangerfjorden 

Vi har tur, vägen till Dalsnibba har just öppnat efter en mycket snörik vinter och vi kan se fartyget vila på vågorna långt nedanför i fjorden.

    Det samlas en del snö på väg till Dalsnibba

    Utsikt ner mot Geiranger

Senare nere i dalens försommargrönska vandrar vi omkring i Geiranger denna världsberömda turistfälla. Frodigheten är påfallande som om naturen måste skynda sig att blomma inför en snart annalkande vinter. Blomprakten är överallt och lyser med sin närvaro.

    Glaciärvatten i dalens varma gröna

    Fartyget med smörblommor i förgrunden

    Ett sista vattenfall på väg ut ur Geirangerfjorden

 

Vi har snart slutit cirkeln och det är bara slut kvar dvs Göteborg där jag skall disembarkera och återvända hem efter denna visit i köldens rike som dessvärre blir varmare för vart år som går och isen smälter undan mer och mer – blir det något Arktis kvar?

Öar i Nordostatlanten Del 1

Detta, ur fiskesynpunkt vad gäller ursprung så svåravgränsade havsområde, bjuder besökaren på vitt skilda kulturer trots att vi alla när samma ursprung – de vikingatida nordbor som i sina skepp for vida kring och spred den nordiska kulturens kärvhet.

    Vi lämnar vinga för öppet vatten västerut

Jag har följt i dess spår alltifrån Göteborgsvitsarna via de Skotska högländernas whisky dränkta gröna dalar och klanmönstrade säckpipeblåsare till det Danska gemytet på Färöarna och vidare norrut till Islands öde vidder och via Jan Mayens dimhöljda kust ända till Svalbards glaciärstränder utanför vilka valarna blåser och valrossarna frustar åter via Björnön i Barentshavet till Nordkapsklippan med dimdränkta kuster ner längs Norges magnifika fjordlandskap för att efter arton dagar landa i Göteborg igen en resa på cirka 5600 sjömil.

Det har ibland gungat rejält och vackra vågor stänker i solnedgången, saltvatten på linsen torka i lä och ut igen.

    En vågad motljusbild på lång tid

Havssulor dyker upp på Nordsjön och visar upp sig så fint som aldrig förr, flyger i formation mot himmelen med de rena vita och svarta färgerna lysande.

    Formationsflygning när Havssulorna visar sig

Fel hamn i Reykjavik visade sig ligga på gångavstånd från den botaniska trädgården där en rödvingetrast orädd satt och sjöng på en sten bara två meter ifrån mig.

    Rödvingetrasten - orädd på en sten

    Venuspassagen så som den blev med alla reglage i botten man ser 

    knappt den lilla pricken

    Silvertärnan ryttlar över boet

    Rödare fötter får man leta efter - Tobisgrisslor på Vegur

    Blåvalen blåser och visar lite rygg -världens största däggdjur någonsin

Passagen av den dimhöljda ön Jan Mayen blev till en  minutlång toppen upplevelse då en reva i molnen plötsligt visade den snötäckta vulkantoppen Beerenberg i all sin vita prakt 2277 meter över havet.

    Toppen bild i molnreva

Mer vit snö och is mötte oss vid inseglingen till Magdalenafjorden på Svalbard. Några valrossar kom frustade upp vid båtsidan och försvann lika snabbt. En allt omgivande vithet och skarpa svarta bergstoppar omgav oss och över alltihopa en blå himmel – kan det bli bättre.

    Alla var på däck och skådade...

    ...ett gäng valrossar som kom frustande

Ny Ålesund andades arktiskt lugn förutom några hundar som skällde i hundgården i utkanten av byn. Tåget vid hamnen står som ett minne från hårda dagar under kolbrytningens tid och nu häckar silvertärnan mellan de gamla spåren. Forskarna har tagit över och här möts världens olika kulturer där Kinas marmorlejon utgör de mest aparta inslaget.

    Vem grinar han åt egentligen

    Världens nordligaste postkontor

Longyearbyns skräpighet består. En nybyggar stad långsamt anpassad till en alltmer växande turism. En männens värld där kvinnligt pynt just börjar få fotfäste mellan kvarglömda skotrar och järnskrot från nedlagda projekt. Kolbrytningens storhetstid dröjer sig kvar i form av linbanan som klättrar längs bergssidorna och gamla byggnader som gapar med tomma fönster i naken betong.

    Fortfarande bär Longyear byn spår av nybyggaranda i bästa arktiska stil

Men också helt moderna hus och museet som står lite vilset i all bråte. I det vinterdammiga fjolårsgräset betar en Svalbardren mitt inne i byn och mellan hundgårdarna i utkanten häckar hundratals ejdrar. Ett kontrastrikt möte mellan vilt och tamt och nedanför utbreder sig det inre av Adventsfjorden där vildmarken börjar vilket visas av den klassiska skylten med varning för isbjörn förmodligen det närmaste vi kommer en nalle denna gång.

    Den klassiska skylten

    Här var det gott  om ejder - hemma är bristen stor

Fortsättning följer Öar i Nordostatlanten Del 2

Resor och våryra

Att befinna sig på resa är givetvis uppmuntrande på många sätt. Att föreläsa om kontinenternas drift och havens mysterier, de stora sammanhangen liksom de små med allt från nya arter i faunan till utfiskning och biologiska samspel är vad jag ägnat mig åt på sistone under en kryssning till Frankrike och Spanien.

    Regnig dag på Brügges kanaler

    Stormvågor mot Omaha beach Arromanche i Normandie

Från stormar på Nordsjön, regn i den utsökt vackra gamla staden Brügge, Normandies blodstänkta stränder där så mycket fasa utspelades på D-dagen, till solsken i La Rochelle och nere i Baskien och på väg eller snarare vatten, tillbaka till ett besök i det erkänt populära klostret på ön Mont Saint Michel.

    Mont St Michelle när gråvädret öppnar en blå molnflik

Jemand die eine reise tut hat etwas zu erzhälen som Tysken så träffsäkert uttrycker saken (stavningen oaktad). Och visst finns det mycket att berätta om främmande länder och dess historia, särskilt som jag översätter i utflyktsbussarna och hela tiden måste föra anteckningar för att få någon ordning på alla Normandiska kungar och slag mellan England och Frankrike i gångna tider, bonus är att jag lär mig lite mer.

    Det sönderbrutna ankaret efter oljetankern Amoco cadiz som skapade ett av dåtidens största utsläpp av tjockolja för att man inte kunde lösa frågan om bärgning innan stormen kom, en ekologisk katastrof

    Inre hamnen i Honfleur - en dag med sol

    En liten båt flyter bland molnen

    Blå luckor, blå cykel och Blåregn

    Kanalfärd i träskmarkerna runt Coulon och de ätliga grodorna höll kör som hördes flera hundra meter

    Disig soluppgång när vi anlöper Brest

    Cap Finistere i duggregn

    Franska dansare i en cancan lättklädd underhållning med Canon powershot S-95 en utmärkt kompaktkamera jag fått testa

Men alla resor har ett slut och känslan av att återse den egna trädgården när björken fått musöron, rönnen har tjäderfötter och hela tomten lyser gul av alla mina älskade påskliljor det går inte av för hackor det heller. Det är grymt att lämna detta under den bästa tiden fylld av så mycket efterlängtade återseenden. Cicero lär ha sagt att allt en man behöver (jag lägger till kvinnor också) är en välfylld bokhylla och en trädgård så är livet komplett och jag är mer än beredd att hålla med honom.

    Sydeuropeisk blomsterprakt St Malo

Trädgården fylls av nykomna lövsångare som tävlar i vårlig skönsång, och värmen har tydligen anlänt efter en nog så kylig April. Men nu står hela blomsterparaden färdig till avmarsch mot sommarens alla fröjder, och det är så vackert att det nästan gör ont.

När Evert Taube i ”Här är den sköna sommaren” berättar för bonden att ­–nu är sommaren här, får han det kärva svaret att det är bara våren som är slut. (Svd4/3-12)

Men den kommer den kommer var så säkra!