Fyra stora hjortdjur men ingen sol

Tidig morgon, den sista i juli, efter kvällens kraftiga regn steg dimmorna mot natten och det verkade klarna upp till en lovande morgon. Lite vemodigt att juli nu är slut, de ljusa nätterna mörknar dag för dag eller snarare natt för natt och vi kliver in i augustis lena sammetsnätter. Men augusti är inte fy skam, här kommer kräftor och mogna frukter och bär och vi börjar acceptera mörkret som tänder trädgårdens alla lyktor,  det är aldrig fel att bli lite upplyst!

    Gryning

 

Vid fyra tiden fanns en rosa flämtning över granskogen och dimslöjorna dröjde sig kvar över fälten. Det var fortfarande mörkt så dovhjortarna nere på fältet fick för lång slutartid och innan jag fått ut stativet drog de iväg i guppande språng. 

    Som ett suddigt streck flyr de över fältet

Tog vägen ner mot Gärdestas åkrar och såg en kronhjort på lite håll. De är attans skygga och den vände strax och försvann mot skogskanten. 

    Dimmorna samlar sig över Fårsjöns vassar

Tranorna ropade och duvorna lyfte från väggruset i små flockar och morgonen doftar av den mognande säden som börjar tona i gult. 

Strax efter såg jag två kronhindar med halvvuxna ungar guppa iväg mot sin skyddande skogsridå och banne mig står där inte en älg också och mumsar i havrefältet.

    Kronhjortar med kid

   Älgen bligar saktmodigt innan den ger sig av

Men ljuset – vart tog det vägen, det som såg så lovande ut har bytts mot grå fuktig värme utan tillstymmelse till sol, men föralldel det är ju sommar ändå och morgonen har redan bjudit på tre av våra hjortdjur nu fattas bara rådjuret.

Jag far vidare norrut upp mot sjön och strax står där ett rådjur med ett litet kid, de står stilla en stund innan de drar sig undan med lite större värdighet än de andra hjortarna – inte lika lättskrämda av nosiga fotografer. 

    Rådjuret med sitt kid

Gråljuset består och jag svänger in för att hämta lite kantareller jag vet ska stå under en gran – och det gör dom. Ingenting sporrar så som att hitta svamp så jag vittjar även några andra säkra platser och får ihop till några mackor.

    Skogens guld - ja den är ditställd, allt för bilden...

    ...men så här växer de på riktigt

 

Sen ser jag på långt håll någonting svart sticka upp ur ett vetefält där någonting svart inte ska sticka upp. Det svarta har dessutom en svans som också sticker upp och jag gasar på. Mitt första vildsvin på något sånär håll men hon, för det är en hon med ett gäng kultingar som bara syns av sädens rörelser, lägger iväg med hela skaran efter sig och jag får bara en bild när hon flyr.

    Vildsvinet flyr med svansen i vädret, ungarna syns inte bland stråna

Men även om alla morgnar inte ger full bildmässig pott så är upplevelserna lika värda och denna morgon utan ljus hade jag svinaktig tur. Till frukost – svampmacka.

    Sommarens delikatess frukost

Blixtar och dunder…

…men kanske inte magiska under, utan snarare rent fysikaliskt förklarliga förhållanden. När varma fuktiga luftmassor strömmar in över land från Östersjön så uppstår inte sällan kraftiga åskväder. SMHI har svårt att prognostisera väderleken när den kommer från öster. Hursomhelst så har de senaste dagarna här i mellansveriges östra delar bjudit på nattliga upplevelser av synnerligen hög spänning. Blixtar och givetvis därpå följande dunder har fyllt nätterna, 30.000 blixnedslag rapporterades från natten mellan torsdag och fredag, ett skådespel för de som inte är rädda för några volt i skallen.

Själv klev jag ut efter tolv på natten och då hade regnet redan börjat vilket innebär att chansen att se blixtarna är förbi. De slår bakom molnen och lyser i och för sig upp natthimlen men de ritar inga kreativa mönster på ”filmen” utan lyser bara upp. Även det är en imponerande syn med flammande skyar upplysta från molnen bakom, strilande regn och dova åskknallar, allt avnjutet under ett paraply med gummihandag om nu det skulle varit till någon hjälp vid skarpt läge.

    Blixtarna slår bakom de pampiga molnen

Natten efter var jag ute innan regnet kom över mig och fick i 20 graders värme, det vi kallar tropiska nätter, se hur de drivande molnen flydde över natthimlen upplysta av blixtarna som åtminstone ibland hade den stora vänligheten att synliggöra sig i molnens underkant.

    Två blixtar slår bortom Tystberga

 

    Efter många exponeringar fick jag en blixt lite närmare

Kameran stod på 200 iso exponeringstid 30 sek och bländare 4. Hur bilderna blir beror på hur ofta blixtarna slår vilket ju  också påverkar exponeringstiden. Här gäller uthållighet och många bilder, så får man hoppas några blir bra.

    Den svagt upplysta himlen med drivande moln

Bilarna på motorvägen ritar vita streck och radiomasten lyser med ett rött öga i nattmörkret och Tystbergas ljus skapar ett rödorange ljus vid horisonten. Åskvädret vek av och bara några regndroppar letade sig ner – jag vågar säga att Tystberga-trakten är Sörmlands öken, vi klarar oss alltför ofta från regn.

    Ovädret drar bort men släpper ner två blixtar till

Ännu en natt med för lite sömn och mycket upplevelser – men det kommer mörkare tider för återhämtning och vila då ljusglimtarna är färre.

Morgon i dimman

Sommarmorgonens magiska ljus förstärks när markfukten stiger efter regn. När klockan ringer vid halv fyra tiden är det lagom att titta ut och kolla läget, har gårdagens regn givit resultat eller inte. Jo denna morgon var landskapet insvept i tät dimma, så tät att himlen inte syntes. Efter kaffe och en macka så hann jag inte längre än till brevlådan innan jag tog upp kameran då gänget med hjortar svagt skymtade ute på fältet ner mot våtmarken. 

    Hemmahjortarna knappt skönjbara i dimman

Nu är dovhjortar verkligen ingen bristvara så jag drog ett par rutor och fortsatte min vanliga runda upp emot Likstammen. Det är alltså vår högst älskade badsjö där vi exekverar bastutbad varje lördag och namnet betyder på sörmländska den likaste sjön – alltså den man tycker bäst om, jämför med engelskans like.

 Denna morgon var dimman för tät och solens uppgång gick ej att se utan den dök upp först lite senare när ljuset gulnat en smula, men det finns alltid gott om motiv att ägna sig åt ändå. Att fotografera handlar ju mest om att se oavsett ljus även om ljuset förmår göra invanda miljöer intressanta trots att man varit där många gånger tidigare och kanske just häri ligger utmaningen. 

    S-kurva i säden

 

    Havren lyser som silver

 

En stor sparbanksek står solitärt på ett fält nu omgiven av böljande sädesfält och bakom denna masar sig solen upp ur dimman och strax efter samma sol över en taggig granskogssiluett.

    Morgoneken

    Gransiluett

Några tranor står och fäktar på ett fält och deras ödsliga rop ekar över nejden och den varma andedräkten flyger iväg som rökpustar ur deras gap.

    Tranorna ropar ödsligt

Annars ser jag inte så många däggdjur denna morgon. Nåväl ett par rådjur flyr undan och ytterligare några dovhjortar på långt håll så jag bestämmer mig för att krypa ner i makrovärldens rike där djuren har fler ben.

 Det är alltid spännande att krypa runt i motivet även om det just denna morgon innebär mycket blöta knän eftersom daggen och dimman gjort att allt dryper av fukt, men that´s the price. Som pärlor på en skör tråd hänger nattens dagg och speglar omvärlden upp och ner – skärpeinställningen är svår det handlar om delar av millimeter. 

    Daggdroppar hänger på osynliga nattrådar...

    ... som pärlor

Spindlarna har jobbat hårt och vävarna lyser glittrande ljusa i motljuset. En korsspindel vilar i mitten av sitt mästerverk och får ett ovälkommet uppvaknande när jag råkar vidröra nätet. Som byte var jag för stor och den lämnar scenen ut till nätkanten för att invänta mindre byten. 

    Nätets centrala härskare

    Ängsskallran mot suddiga motljusreflexer

 

Jag leker runt lite bland morgondaggen innan jag vänder hemåt. Nere i ett utblommat rapsfält kammar jag in ytterligare en hjort, denna gång Kronhjort med ett par hindar, de har rejäla klädhängare ungefär som renarna, och låter sig inte störas av att jag stannar vid vägen.

    Kronhjorten betar i rapsen

Morgonstund har guld i mund heter det ju men guldets glans bleknar när jag kommer hem och ögonen känns tunga så jag knyter mig en stund – blev visst en timme utan problem.

Högsommar längs vägkanten

Tiden går och det har oundvikligen blivit högsommar. Långt från smältbäckarnas muntra skvalande och blommande vårlökar, lövsprickning och hundkäxen som” knypplar sin vita bård längs vägkanterna” som Brusewitz så träffande beskrev denna kvävegynnade arts uppträdande. Hundkäxen står nu bruna med frön i kalufsen har ersatts av andra flockblomstriga växter vars namn är betydligt mindre kända. 

    Röllekan i solnedgång

Det ska vara Röllekan då som kanske de flesta känner till, men Bockroten är mer anonym fast den nästan skulle kunna kliva rakt in i Brusewitz beskrivning, och palsternackan som går helt i grönt så flockblomstrig den är.

    Bockroten med borstig stjälk

    Palsternacka med blixt och sol

Vägkanterna är de rika refugier där lite botanisk oreda fortfarande får härska, åtminstone längs de små grusvägarna. Längs den asfalterade gamla E4 har man nogsamt mejat ner alla växter till fromma för bilisternas klarsyn.

    Den snaggade E4:an

    och vår otuktade grusväg

Men Brobyvägen ståtar med allsköns blomster. Gulmåran lyser upp med både doft och färg och gör sig bra mot den Lilla blåklockan och Alsikeklövern som står tätt i dikeskanten. 

    Den Lilla blåklockan belyst av de sista solstrålarna

    Alsikeklöver

Åkertistel och palsternacka reser sig högt över alla andra och Rödklinten sträcker på sig utan att riktigt lyckas medan vägens mittfåra är mer diskret där Gatkamomillen för en anspråklös tillvaro, knappt förnummen av någon. 

    Man kan skapa väldigt olika bilder med blixt

    och utan på samma motiv här Åkertistel

    Den lilla Gatkamomillen med den stora doften

På andra håll ståtar vallmo och blåklint åter i åkerkanterna.

 I denna växtliga rikedom frodas djurlivet åtminstone de med fler än fyra ben. Här hittar man påfågelögats larver på nässlorna och här hörs gräshopporna fila på sina artegna vis och nota bene inte syrsorna som alla okunniga författare plägar skriva i tid och otid. Senare börjar vårtbitarna med sina betydligt mer högfrekventa nattkonserter som kan hålla en vaken länge

Den mängd skalbaggar och andra små insekter skall jag inte beröra närmare men under aspdungen kröp ett par getinglika figurer fullt sysselsatta med kärlekens mysterier. Det visade sig vara Poppelglasvingar – en fjäril som i skyddssyfte liknar getingar så mycket att de säkerligen får vara ifred för både fåglar och nyfikna människor, detta kallas mimikry. 

    Poppelglasvinge på trävägg

Men det hindrar naturligtvis inte en gammal entomolog som jag så den fick följa med hem för närmare foto men återsläpptes på samma plats efteråt i god stil. 

    och på aspstammen

Vikten av att låta oredan leva kan visa sig på detta sätt, lite oreda i både parker och trädgårdar skapar just det utrymme som gynnar livet på alla nivåer och bland asparna längs vägen finns det några döda som ännu inte hunnit till vedbacken och just där lever glasvingen.

Man skulle kunna hävda att jag för detta resonemang av ren städlättja och dåligt utvecklat ordningssinne och kanske ligger däri en viss sanning men icke förty så är min trädgård rik på det mesta och nu på senare år har även igelkotten hittat hit till min stora lycka.  

    Igelkotten nosar sig fram på kvällspromenaden

 Kan vara de rikligt förekommande högarna av kvistar och bråte den gillar – vi har något gemensamt där - kotten och jag.

Morgon mot Stendörren

Jag kom sent i säng min vana trogen men noterade hur dimmorna började bre ut sig över fälten så jag ställde klockan på halv fyra för att pricka soluppgången. Så när jag gav mig av efter alldeles för lite sömn så låg Sätterstabygden insvept i ett vitt moln.

    Gräs och sol

Solen höjde sig över granhorisonten och färgade in landskapet i ett rött skimmer. 

    De grafiska träden

 

I hästhagen vid motorvägsbron står en dunge grafiskt vackra träd som jag ville fotografera och när jag stod där och lekte med motivet kom islandshästarna travande och omringade mig som hästar nyfiket brukar göra.

 

    Islandshästarna formerar sig...

    ...till en närgången hälsning

Lite längre fram höjer sig Tystberga kyrka ur dimmorna och så fortsatte det hela vägen ner mot Stendörrens naturreservat där dagens marknad var målet för dagen. 

    Tystberga kyrka - siluett i morgondimma

 

Jag anlände när solen redan blivit gul och de sista dimmorna försvunnit till en med båtar fullsatt vik. Morgon stillhet råder förutom måsarna som svarar för ljudbilden. De vitkindade gässen har ungar av olika storlek och står och betar i strandkanten men simmar ut på lång rad när jag närmar mig. 

    De vitkindade gässen har stora ungar...

    ...och somliga har små

Jag reder mig en plats på de ännu svala klipporna med ett bestånd älggräs som granne och sitter still. 

    Filipendula ulmaria ett passande namn

Tärnorna jagar småfisk och dyker ner med muntra plask. Ungarna tigger med gälla uppfodrande skrik och jagar föräldrarna runt fjärden. Jag lägger mig ner och blundar och tar in hela kustkonserten med tärnornas diskanter måsarnas mellanregister och gässens hesa kackel i basen – jag tror bestämt  jag lurade till någon sekund för plötsligt hade det förflutit tre kvart. 

En molnfront seglar upp så sakteliga så jag tar mig ner till naturrummet där marknaden skall vara. I huset vid Aspnäset råder efterfestens stillhet – inget morgonkaffe att vänta där på ett tag. 

    Fortfarande öde marknadsplats

 

Jag strövar runt och de första båtgästerna börjar röra på sig liksom molnfronten som nu täcker halva himlen, man har lovat regnskurar i väderrapporten. 

    Strättans ståtliga blomkorgar platta till skillnad från Kvannens runda

Strättan blommar i höga bestånd längst ut på udden där båtarna vilar lojt på morgonens småvågor.

Inget händer så jag tar bilen för att åka en sväng men vid grinden står en kö av bilar på andra sidan. De är alla utställarna som inte blivit insläppta, någon har sovit för länge så jag agerar gentleman och släpper in dem och får tacksamma kommentarer - så har man gjort någon nytta denna vackra dag.

Jag följer dem ner och hjälper till lite grann med att sätta upp stånden och språkar runt. Ägnar särskilt intresse åt Vesa Jussila som täljer fåglar i olika storlekar mycket naturtroget utförda.

    Allt täljt i trä och naturtroget målat

Särskilt nöjd är han med en pytteliten kungsfiskare som bara mäter några centimeter. Men han har också vättar i naturlig storlek liksom fiskar.

    Kungsfiskaren är bara drygt en centimeter stor eller snarare liten

När klockan närmar sig tio så kommer de första regndropparna och paraplyerna dyker upp som svampar ur marken. Men folk strömmar till ändå, vi är ett härdigt folk som inte väjer för en regnskur.

    Regnet börjar strömma ner liksom besökarna

Ett bi av samma virke surrar kring blommorna och vägtisteln håller på att slå ut kronbladen ur sin taggiga knopp. 

    Ett bi droppar pollen i strängar

    Vägtisteln vaknar till sommaren

 

Överallt händer det saker i stort som i smått och jag känner nu att den långa morgonen börjar ta ut sin rätt och far hemåt och väl hemma ser jag att regnet bara var lokalt – här råder fortsatt torka.