I oktober var temperaturen bitvis under nollan men sen har det nästan varit vår i luften. När kylan ger sig och morgontempen ligger runt tio grader när jag hämtar tidningen känns det som på våren i mars. Samma ljus och värme och samma gäss även om plogarna går åt andra hållet – det finns likheter men skillnaderna överväger trots allt. Marken täckt av vackra löv som magiskt lyser i det gråa vädret och träden skakar av sig de sista resterna vid varje vindpust. När solen lyser mot blå himmel flammar träden men det råder en doft av höst.
Aspdungen lyser i höstfärger innan den...
...klär om till vinterdräkt
Sångsvanarna har återvänt till bygden, eller snarare till åkrarna där de rensar marken från kvarglömda sädeskorn. De rör sig försiktigt bort från vägens närhet när jag stannar för att ta några bilder, de är mina absoluta favoriter. Deras gravitetiska uppträdande, färg-kombinationen av den gula näbben och den vita kroppen så enkel och genial och inte minst deras sång som överröstar till och med motorvägens ständiga brus.
Sångsvanarna gästar bygdens åkrar igen
Andra närvarande fåglar är bygdens kajor som bara tycks bli fler och fler. Just i solnedgången eller strax efter lyfter de i väldiga flockar och fyller himlen med sitt tjatter. De drar en sväng över kärret men lugnar sig när mörkret faller och slår ner i natträden, ofta i den tuktade allén härintill.
Råkorna i kvällsträden...
En annan kväll en annan plats är det kråkor i stora flockar, oroligt flyende en hungrig duvhök som fåfängt försöker få till en middag. Så länge jag såg på lyckades den inte med middagen. Det gjorde däremot Elsa Haglund, gift med Bertil den kände författaren inom natur och jakt, som i sin kokbok från krigsåren hade ett recept på kråka – kanske något att testa vid tillfälle.
...samlar sig till flykt
Jag far mot Jönköping och stannar till vid Svartåns rastplats vid E4:an strax innan Mjölby.
Anledningen är den enorma mängden kanadagäss som samlats här – det ligger hundratals på det blanka vattnet lika grått som hösten själv. Jag smyger längs strandkanten bland kvarvarande löv från sly av hassel och björk och alm. Det är anmärkningsvärt vad stora bladen blir på dessa tunna kvistar och jag tar med några bara för ren ögonfägnad, gässen simmar utåt blankvattnet oroligt försiktiga som alltid. Gäss vaktar bättre än hundar och framför allt de skäller aldrig, kacklar bara försynt.
Kanadagäss i Svartån
Andra höstliga händelser är givetvis Naturfotofestivalen i Vårgårda under allhelgonahelgen, dit jag farit nästan varje år sedan 1983. I år var det sjusärdeles milt och fint väder så själva färden dit genom det västgötska landskapet var en sann njutning, här och var lyste fruktträden med gula kalufser och längs vägkanten stod Vresrosen lika ystert gul.
Ett milt höstdis över skogshorisonter
I Vårgårda piggar det upp att träffa nya och gamla vänner och få lite fotoinspiration. Det bjudes på en mängd föredrag och massor med fotoprylar, böcker och olika fotoutställningar. Jag tycker utställningarna var bättre i år än förra året inte lika många suddiga djur. Naturligtvis talades det om årets stora klavertramp – de inkopierade lodjuren som ”terjiserat” hela fotovärlden, ja åtminstone den svenska. Att det sedan fanns kurser i fotomanipulation som hade ett lodjur som exempel var en ren tillfällighet som såg ut som en tanke.
Inkopierat var populärt i Vårgårda, här ett kramdjur
Bokskog i dimma en riktig gråmorgon på västra sidan Vättern byttes mot spirande solljus när dimmorna lättade på den andra sidan vid Röttle By.
Bokstammar i dimma
Förutom det alltid lika vattenfallet så gav brovalvet över motorvägen ett spännande perspektiv och i ravinen upplöstes morgondimmorna över granskogen.
Vattenfallet i Röttle By
Brovalvet och skogen
Vid stranden låg vattnet stilla med himlens hela rymd som tak, en andfågel balanserar strandskogens mörka trädsiluetter.
Den blå Vättern
