Skrivlusten har varit låg under hösten. Det har funnits
annat som tagit min tid, bland annat en södervägg som bytts ut och inte minst
vedbacken har varit min uppehållsort. Det finns något meditativt över
vedhantering och den värmer som bekant vid ett flertal tillfällen.
Inte minst nu när snön har lagt sig och kylan kryper på.
Vintern kom plötsligt och definitivt utan tvekan. Jag hann precis vinterskydda
alla växter som dräller kring i krukor och röja det värsta i trädgården när snön
dagen efter la ett lugnande vintertäcke över alla ambitioner, nåväl lika bra
det.
Jag har nu fått hjälp i trädgårdsarbetet av en oväntad
kraft. En älgkalv (fjoling) har travat runt i våra täppor och först ätit upp
alla äpplen och ägnar sig nu åt att beskära eller ska man säga bebita alla lågt
hängande grenar på träd och buskar. Jag pratar med honom och vi kan samsas ute,
jag på vedbacken och han under träden tio meter bort och sen brukar han lägga
sig och softa ett tag innan han drar till skogs för natten.
Hjälp med vinterbeskärningen - en bra älg är guld värd
Efter att snön lagt sig till ro infann sig det stora grå.
Mulet på menyn och den var synnerligen sparsmakad på variationer. Det blev
kallt minus sjutton grader och både nyinstallerad täljstenskamin och vedspis
började tugga på sparad huggarmöda och med viss förfäran såg jag mina prydliga
staplar krympa – men varmt blev det.
Här sparas pengar
Men så randades en dag med blå himmel och tillvaron kändes
med ens inte lika tungt grå. Fotolusten fick mig att med stela fingrar lalla
omkring i kärret nedanför och söka motiv i de frostnupna vinterståndare som
gjorde sig fint mot den märkliga solnedgången. Bakom skogshorisonten var
himmelen rödorange och ovan solen steg som ett rött spjut upp, en fantastisk
fond till bilderna. Som alltid när jag lyfter blicken så händer det något och
jag såg en havsörn på tunga vingar långsamt dra över granhorisonten och närma
sig solnedgången, på långt håll förvisso men innan den hann in i det rödaste så
slog den ner i en grantopp. Den är nu en vanlig syn härikring en ständig källa
till glädje.
Sirliga frostmönster på tunna grenar
Man anar solens röda spjut bakom den blå frosten
Jag vågar mig på ännu en vinterprydnad
En annan glädje fast inte så förvånande var att jorden inte
heller denna gång gick under. Jag undrar vad som får människor att så blint tro
på allehanda fantasterier. Kan det
vara så att i sekulariseringens tid så börjar folk ersätta gudstro med
allehanda kryptiska fenomen. Den listan kan bli hur lång som helst från tomtar
och troll till alla olika konspirationsteorier som florerar. Vill vi bli dragna
vid näsan – alla älskar ju en trollkarl eller är folk bara så korkade – jag
undrar. Nu senast var det youtube-klippet med en örn av okänt fabrikat som tog
ett barn och försökte lyfta men fick släppa det efter några meter, ungen
klarade sig. Det visade sig att det var studenter på en animations utbildning
som gjort filmen – och så där håller det på. Spridningen av dynga på youtube
och liknande får en enorm genomslagskraft och vår förmåga till källkritik
ställs ofta på hårda prov.
Med dessa eventuella visdomsord önskar jag er alla en God
Jul och hoppas få se en rödklädd gubbe dyka upp på tomten.
