Lång fredag

Gryningen kommer smygande vid halv fem och solen går upp en timme senare, det börjar ta emot att kliva upp i ottan. Men en titt ut visar på lätta dimmor över nejden och jag vet att det skall bli en fin soluppgång så what to do…

    Dimmig morgon med oretuscherad kraftledning tvärs över Sätterstakärret

Men det är fortfarande kallt, åtminstone för årstiden minus 12 grader som kommer att minska under förmiddagen. Sångsvanarna ropar sporadiskt i kärret annars är det mest bilarna som låter borta på motorvägen. Påsktrafiken är i full gång även om skärtorsdagen är den stora resardagen. Jag tar fram skidorna och åker bort till andra sidan ån för en tur. När jag blickar ut över allt det frusna ser jag vid ån åtminstone tre Havsörnar som sitter på iskanten. Jag far fram o tillbaka längsvägen för att komma i fotoläge och kan konstatera minst fem havsörnar – ett nytt rekord, åtminstone för mig här och när jag stannar och fotograferar dem lyfter de och jag tror minsann där var ytterligare en örn. 

    Fem havsörnar på isen, lyfter när jag stannar bilen trots avståndet...

   ... och en slår till i en av skogshorisontens talltoppar

 

Det visar att denna våtmark är en viktig plats för örnarna när det gäller att skaffa sig en andfrukost eller kanske någon sömnig fisk.

 

     De två svanarna simmar på en spegel av guld

 

Senare när jag från andra sidan kryssar mellan videbuskar och lågvuxen vass ut mot å-fåran

ser jag bara några få sångsvanar stå på isen längre bort. Dimmorna ligger kvar som ett svagt dis och solen stiger långsamt upp över taggiga granar och bondens silo. 

Det plötsliga mullrandet när stora isområden sätter sig på plats tar jag med upphöjt lugn där jag skidar fram på det gnistrande vita underlaget. Vintern skapar verkligen annorlunda möjligheter att se sig omkring i närområdet. 

   

Här rör jag mig i djurens rike som håller öppet ännu en tid innan bladvass och kaveldun stänger sikten och isen smälter och det hela övergår till ett temporärt vattenrike – en fristad för djurlivet i alla dess mest skiftande former, från den bruna kärrhökens spanande flykt ovan vasskanterna till trollsländelarvens glupska framfart osynlig för oss under vattenytan, alla sammanlänkade i det våta ekosystemet.

   Ett lyckosamt ögonblick när de två passerar diset över ån

De två svanarna lyfter och avbryter mina ekologiska tankegångar, drar runt nåt varv och avtecknar sig sekundsnabbt mot en öppning i morgondiset går sedan ner lite längre bort i väntan på att inkräktaren ska försvinna. Det gör han snart för nya äventyr väntar.

Bilresa söderut och med Sörmland i backspegeln närmar jag mig Tåkernbygden med i stort sett barsmälta åkrar och vindkraftverk som vita vertikaler i landskapet. Inga tofsvipor och inga lärkor fortfarande kallt och ogint. Men sädgässen som anlände för ett par veckor sedan är kvar och betar på ett gräsfät. 

   Grågäss på stubbåker i Sörmland

Men jag ska hitta blåsippa och styr kosan mot Ombergs sydsluttning där jag numera känner till ett ställe där de brukar blomma. Och mycket riktigt trots övernitisk naturskötsel i form av slybekämpning så hukar de små blå bland ek och boklöv, stirrar ut över landskapet och undrar var våren gömmer sig utan att riktigt begripa att de själva är just det vårtecken vi alla söker.

    En av de första sipporna sticker fram på södra Omberg
 

Vidare mot Vätterns isiga söder vid Jönköpings sandstränder där tallriksisen frusit samman till de mest fantastiska isformationer. Blocken har stötts och blötts till runda former som kantas av tunn is som packats likt en schvartswaldtårtas chokladgarnering med flarnen på högkant. 

 

     Södra Vätterns ismassaker

 

Ja, vilka liknelser får man inte ta till för att försöka beskriva den oreda som isen uppvisar här, och det är nu jag känner tacksamhet för sanningen att en bild säger mer än tusen ord.

 

     Ett axplock från vinterns glyptotek skulpterat i ett förgängligt material

 

Några strandhugg eller nerslag bland dessa isiga stränder uppvisar otaliga variationer på samma tema. Isen i flak och klumpar, florstunnt frasande vit och skör eller kompakt mörk och hård, uppblåst till märkliga formationer i strandbuskars grenar, istappar som hänger likt galler mellan gren och mark eller klär in hela strandkanten i ett vitt pansar där varje sten blir till en ryttare beväpnad med vintriga vapens kalla spjut.

    Är det en ledsen hund eller vad... fritt för sublima tolkningar.

 

Så kom det sig att denna dag börjar på sörmländsk is och slutar på småländsk dito med kanske vinden som gemensam plåga och solens värme som ett tveksamt löfte om en varmare tid och blåsipporna får vi ta som bevis. Fick också rapport om den första tussilagon på hemmafronten så nåt är på gång.

Glad Påsk!

 

Reflexion och fåglar

Våren dröjer och de fåglar som börjat närma sig vände åter eller avvaktar. Vi har haft gnistrande stjärnklara nätter med temperaturer under tio grader och kalla dagar med blå himmel och gnistrande vårsol men ack så kallt. Men dagsmejan har börjat att fräta på snötäcket och ljuset får hypofysen att gå igång med sina vårhormoner, tolka det som ni vill.

I väntan på vårfåglar får vi hålla tillgodo med änderna i Nyköpingsån. Sist jag var där en sen eftermiddag så höll viggarna hov. En stor flock for omkring på speglingen av husen på andra sidan och skapade förutsättningar för lite bilder. Att fotografera fåglar är som enklast där de inte är så rädda, så stadsmiljö fungerar utmärkt. Man får ge sig lite tid och slösa med bilderna i väntan på att de ska gruppera sig rätt och samtidigt vara på rätt plats där ljuset är bäst.

    Viggarna i Nyköpingsån är ganska oskygga och lite tålamod kan ge bilder

Här handlar allt om komposition, jag försöker lägga dem rätt i bild men så dyker en och jag får komponera om, eller så dyker en upp och samma sak igen. Inte för inte så är ju viggen en dykand av rang.

En annan dag står jag och grannen och samtalar i vårsolen, grusgången är barsmält och vattenbemängd, halkan har givit med sig. När jag är ute så har jag 360 graders koll och bäst vi står där kommer en ormvråk cirklande. Jag har förut inte sett någon ormvråk men nu dyker den upp.
 Jag rusar in och hämtar telet och när jag kommer ut igen är den nästan rakt över huset. Att fotografera flygande fågel denna tid har den fördelen att snön fungerar som en upplättningsskärm och speglar tillbaka lite ljus till undersidan av fåglarna vilket gör att kontrasten minskar till bildens fördel. Denna effekt är ju lite klimatberoende och medför i ett smältande arktis att solinstrålningen ökar i och med att reflektionen minskar och se där har vi en bidragande orsak till jordens långsamma uppvärmning, men detta är ju inga nyheter. Men som fotograf kan vi glädjas åt fenomenet vad det verkar ett tag till.

 Rättelse detta är en Ormvråk men Fjällvråkens namn Buteo lagopus säger att den i fjällen lever på ripa som heter just lagopus på latin, och detta torde väl vara enda anledningen att lära sig lite latin för det berättar ofta något om djuret eller växten som kan vara kul att känna till.

Ormvråken poserade på relativt låg höjd innan den cirklade vidare och försvann över skogen.

Det hela var över på mindre än fem minuter och visar egentligen att man som naturfotograf alltid är på ”jobbet” dygnet runt.

Kallt stål på tunn is

Söndagmorgon, sol och blå himmel, ännu en kall vårdag randas. Natten hade varit klar och jag lyckades äntligen få syn på Kometen Panstarr som lös med sin svans på den tidiga kvällshimmlen, den blir nu svagare för varje natt till skillnad från isarna som dessa nätter lägger sig över nya havsvikar och fjärdar efter gångna veckors ”värme”.

Ett telefonsamtal fick Söndagens agenda klar i ett nafs – skridskotur på havet, givetvis. Kläder och utrustning drällde fortfarande kvar i hallen sen förra turen så packningen gick snabbt och vid elvatiden var vi fyra stycken som traskade ut över snötäcket mot den blänkande nyisen framför oss. 

    På väg ut och vädret blev bättre

Morgonens sol hade tillfälligt bytts mot en inte alltför omfattande molnbank som för all del minskade kontrasten i det annars vita ljuset. Det är något euforiskt med blankis, lättheten att susa fram med vinden i ansiktet, och vetskapen om att det kanske är sista gången innan ny snö lägger locket på och inte minst att man masat sig ut för att få uppleva skärgården på detta sätt.

    Lasse tittar längtansfullt ut mot de nyfrusna tunna fjärdarna

  

Snart nog nådde vi området med nyfrusen is som dessvärre var för tunn att åka på. Tre till fyra centimeter håller visserligen för den som är beredd att bada men inte säker nog i längden. Vi skrinnade längs kanten där isen var näst intill lika fin, lite snö här och där men det gav precis den rätta känslan av vidd och fart. 

   Vissa passager kräver lite mer koncentration

Runt kobbar och skär fanns öppna områden där vattnet skvalpade  med små vågor och tångruskor som stack upp ur håligheterna. Just denna växling mellan fastis och öppna partier skapar en känsla av äventyr när vi navigerar oss fram mellan öarna. Det går ganska lätt att avgöra vilken is som håller och samtidigt  hålla koll på gränsen mot de nyfrusna fjärdarnas ack så oåtkomliga isvidder ut mot den hägrande horisonten.

    Att åka "salsgolv"

 Ett par Knölsvanar hade landat intill en vak på tunnisen och tycktes stå på en spegling av himlen, så blank var isen.

   Nyisen håller bra för Knölsvanarna

Att skapa bilder under en färd som denna frestar på vänskapsbanden, som fotograf dirigerar jag åkarna att skrinna si eller så, letar upp de förgrunder som gives i det platta landskapet lägger mig bakom någon uppstickande vertikal och är allmänt besvärlig. 

  

    Ständig jakt på förgrunden

Men solen har kommit fram och vädret är som en vintersaga och bilderna andas fri luft i sin mest absoluta mening.

   Vila i lä med kaffe och blå himmel

Kaffe och macka i lä på en kobbe där sommartid endast måsar har tillträde, blå himmel färgstark utrustning och lavgula klippor och en utsikt mot fria vidder som skulle få den mest inbitna sommarentusiast att byta favoritårstid. 

    Vi smakar på upplevelsen!

Vid en råk där vattnet sipprar fram lägger vi oss ner och smakar på underlaget som i  Ulf Lundells låt ”när jag kysser havet”. Det blir en närmast rituell kärleksförklaring till dagens upplevelser och några roliga bilder, vattnet smakar överraskande sött för att vara i skärgården.

    Tre tappra skrinnare fr höger Viveca, Lasse och Eva

Att färdas hemåt efter några timmar med vinden i ryggen, höra klattret av stål mot is när man med lätthet susar fram är en njutning som går utanpå det mesta. På för min del ganska trötta ben vandrar vi sedan in mot land igen – ingen har plurrat, fantastisk åkning och vid hemkomsten tror jag att jag ska vrida korken ur något skotskt och stoppa i den enda helt säkra is som finns.

Stendörrens morgonkyla

Mitt förra inlägg kallade jag Vårkänslor och ser man på den klimatiska utvecklingen ligger namnet Vinterkänslor närmast till hands denna gång. Vi gick in i en riktigt kall period igen med temperaturer ner mot minus 16 grader på nätterna, gnistrande stjärnklara kometnätter även om Panstarr ännu inte riktigt vill visa sig. Men spana Västerut efter solnedgången cirka 10 grader ovan den mörknande horisonten så ska den dyka upp – och kan ses med vanlig kikare.

Mars har fått sitt namn av den romerska stridsguden Martius och är i många kulturer årets första månad, den då vårdagjämningen infaller. Den kallades förr i världen också för vårmånad och i flera slaviska språk även för ”björkmånad”, och när man vänder blicken uppåt en klar dag med intensivt blå himmel så framträder de vita björkstammarna med sällsam skärpa.

    Vårkontrast med vita spretande grenar mot blå himmel

 

Att kylan biter så här års kan man ändå ta med viss lätthet, vissheten om att den snart är slut gör den något mer uthärdlig – även om det kan ta emot. För en husköpare finns tre viktiga ting nämligen läget, läget och läget enligt ett gammalt talesätt och för en fotograf gäller på motsvarande sätt ljuset, ljuset och med risk för att bli tjatig, ljuset, detta under förutsättning att man inte jobbar i studion där man själv kontrollerar det hela.

Sålunda tillbringade jag en morgon i Stendörrens naturreservat efter kontroll av blivande väder. En molnbank längre ut till havs men i övrigt klar himmel hade utlovats. De vackraste soluppgångarna kräver nästan viss molnförekomst för att ge lite färg åt himlen som annars tenderar att bli lite enformig och mindre användbar för bildskapande. 

    Gryningsljus över blanka isar

 

Förhållandena var ganska bra havet låg mer eller mindre nyfruset med några vindbrunnar med öppet vatten som krusades av vinden. Nio grader kallt kändes som det dubbla i vinden och kylan kröp rakt genom mina handskar.

    Blankis på utsidan mot Tvären

 

 Motiv i överflöd, isflak som drivit in och frusit fast, is som rest sig över dolda stenar, strandkallar med frostigt knastrande snö och en strandskoning som knypplade spetsar av iskristaller i breda bårder. 

    Ismönster i strandkanten, överst med normal färgton, nedan med kallare färg

I det relativt platta landskapet går mesta tiden åt att hitta förgrunder, stenar trädgrenar isformationer – allt som avviker eller sticker ut kan användas.

Med valna fingrar måste jag byta batterier titt som tätt. Kölden förlamar inspirationen och det blir en kamp mellan lust och kyla. När solen så småningom arbetar sig upp över molnbanken och färgar in snön i vackert morgonljus ger jag mig och återvänder till värmen inomhus.

   Detta blir äkta färskpressad apelsinjuice

 

Belöningen blir en efterlängtad frukost med hett kaffe och färskpressad apelsinjuice. Alltså inte från någon förpackning utan en sådan där jag skär apelsinen i två solgula delar och med handkraft vrider och pressar ut den söta saften – det är skördetid nu i sydliga länder, drick och njut av äkta vara.

Vårkänslor

Efter en helg i Jönköping startar jag tidigt på väg hem till Sörmland. Vättern ligger öppen med bara lite issörja längs stranden nedanför motorvägen. Ljuset öppnar långsamt morgonens grådis och kommen till Ödeshög har solen avgått med segern och vädret ler över slätten. Jag svänger in till konstnären Gebbe i Ödeshög som just ska iväg till en sedvanlig tisdagsfika i Väderstad. Vi slår våra påsar ihop och plockar på vägen upp Lars och landar på konditoriet med kaffe och kardemummabulle. Väl där dyker ännu en konstnär upp, Morgan och vi beslutar oss för en sväng i det vårliga landskapet. 

    Gebbe väljer bland godsakerna på Väderstads centralkonditori

Åkrarna är nästan snöfria och vårkänslan är påtaglig. Minnen från tidigare år ventileras och varje plats vi passerar är fylld av upplevelser som jag så att säga får ta del av retroaktivt. Grågäss som kommit bara någon dag tidigare står och betar på fälten och när vi stannar till söder om Tåkern vid Ramstadbron ser vi flock på flock med sädgäss som kommer in söderifrån. 

    Sädgässen flyger in i vågor över Tåkernbygdens vårhimmel

Nyanlända ringduvor sitter i ett träd längs ån men hur vi än spanar så ser vi ingen tofsvipa trots att allt tyder på att de borde kunna dyka upp. 

    Ringduvor längs åträden

    

   Morgan, Gebbe och Lars  tecknar och skådar

Det blåser kallt, solen skiner över landskapet och vi får alla en känsla av att stå mitt i våren just när den anländer med de första flockarna av gäss kacklande över slätten. Vi passerar en lada med halvt förfallet vasstak möjligen den sista i denna bygd, och i ett dike skjuter krypvenets gröna strån upp trotsande kylan.

    Det halvt raserade vasstaket

    Krypvenets gröna strån i ett vintrigt vårdike

Morgan är flitig med ritblocket och fångar en skuta i Hästholmens hamn med en märklig galjonsfigur i form av en fågel. Det blåser kallt där vi står och skådar hamnens änder och på klipporna utanför en skarv som nu åtterfinns överallt i både hav och sjö.

    Plåtfågel i fören på den danska stålskutan i Hästholmens hamn

Vi skiljs åt och jag fortsätter hemåt till ett betydligt vintrigare Sörmland. Här ligger åkrarna fortsatt helt vita men vårkänslan lurar runt knuten. Jag hör de första talgoxarna och grönfinkarna tjirpar ivrigt, och vid en promenad ser jag inte mindre än två havsörnar sitta på iskanten nere vid ån där sångsvanar och grågäss betar.

Dagen efter läser jag i Gebbes blogg (http://naturligdagbok.blogspot.se/) att han på en ny rundtur kring Tåkern faktiskt ser de första tofsviporna och även flockar med starar – jag missade dem med en dag men vad gör det - de är på väg.

Kamelia och Antikvariat

Säger man Kamelia så tänker man kanske först och främst på filmen, boken, skådespelet Kameliadamen,  som var Alexandre Dumas d.y. ´s älskarinna och dog 1847.  I filmens värld är det väl främst Greta Garbos ande som svävar i minnet.

    Kameliaträdet på Strömsbergs Gård närmare fyra meter högt

 

Men Kamelia är en växt närmare bestämt en buske  som växer vild i Kina, Korea och Japan. Den blir cirka 6-8 meter hög och blommar nu i januari februari. I Sverige har vi den som krukväxt men jag har sett den växa i jord närmare bestämt i ett växthus i Jönköping. 

    Publiktillströmmningen är god och köerna kan bli långa

  

 Det är troligen den äldsta Kamelian i Sverige, Strömsbergskamelian som är planterad direkt i jorden med ett varmt och trivsamt växthus runt sig. Där har den växt sedan 1908 och är nu ett litet träd kanske 4 meter högt och blommar med hundratals blommor varje år. 

    Blommorna är ursprungligen femtaliga enkla eller fyllda vita rosa eller röda

 

Jönköpings parkförvaltning står för skötseln och visar upp den så här i början av Mars. Intresset är lika stort som köerna är långa denna soliga söndag, vilket visar att naturens under kan ha lika stor attraktionskraft som vilket sportevenemang som helst. Jag tolkar det som att mänskligheten inte är helt förlorad till idrottens meningslösheter.

Bokrean drabbar oss från alla håll. De olika förlagens färgglada kataloger hopar sig och mejlboxarna översvämmas av alla titlar. Förr var bokrean liksom på riktigt, man kunde fynda fina böcker i riktiga band. Det går givetvis fortfarande men ofta trycks speciella upplagor för rean av sämre kvalitet än originalen och böckerna är sorgligt nog bara något eller några år gamla – ett tidens tecken på hur snabbt allting byts ut.

Nej tacka veta jag de riktiga handlarna – Antikvariaten, där man hittar dyrgripar travade på höjd i tillsynes livsfarliga staplar och får tränga sig in mellan tätt placerade bokhyllor och inte minst samtala med folk som vet något om böcker. 

   Lecturas lockande skyltfönster med alltid aktuella böcker

 Mitt favoritställe heter Lectura i Jönköping och är på alla sätt ett gott exempel på ovan sagda. Eftersom jag i min egen bokhylla helst samlar faktaböcker och naturanknutna dito så bar jag med mig en roman av GW Persson nog så aktuell på många sätt, för att spara in 5 centimeter i mina överfulla hyllor. Romaner kan man låna och läsa, älsklingsböcker vill jag bläddra i när helst lusten faller på – dem vill jag ha nära. 

    Bengt-Inge bland överfulla bokhyllor

 

En god antikvarist känner sina kunder och så även Bengt-Inge på Lectura. Han drar snabbt ut en helt nyinkommen skrift av Brusewitz  "Svalans våta grav” och jag hugger som en hungrig gädda på ett blänkande Atomdrag, den kan jag givetvis inte motstå, dessutom är den mycket tunn och går in varsomhelst. Lagom till att jag hunnit svälja så rycker han ut ännu en skrift, denna gång en dyrare Brus ”Synminnen och Minnesbilder” som jag aldrig sett förut – en biografi över hans liv och gärning, även denna tunn och synnerligen passande var som helst i boksamlingen. 

   En för mig helt ny Brusewitz - oemotståndlig 

 

Att bara titta och känna på böcker är halva nöjet. Se titlar man inte visste fanns, gediget inbundna som små konstverk eller tummade häftade skrifter som får en andra chans att leva vidare. Det är en mångfald intryck som gör att varje besök alltid blir dubbelt så långt som planerat och man går därifrån berikad på många plan.

Vi skiljs åt nöjda och glada och jag vann i alla fall 1 centimeter hyllutrymme och blev några glada läsefrukter rikare.