Detta, ur fiskesynpunkt vad gäller ursprung så
svåravgränsade havsområde, bjuder besökaren på vitt skilda kulturer trots att
vi alla när samma ursprung – de vikingatida nordbor som i sina skepp for vida
kring och spred den nordiska kulturens kärvhet.
Vi lämnar vinga för öppet vatten västerut
Jag har följt i dess spår alltifrån Göteborgsvitsarna via de
Skotska högländernas whisky dränkta gröna dalar och klanmönstrade
säckpipeblåsare till det Danska gemytet på Färöarna och vidare norrut till
Islands öde vidder och via Jan Mayens dimhöljda kust ända till Svalbards
glaciärstränder utanför vilka valarna blåser och valrossarna frustar åter via
Björnön i Barentshavet till Nordkapsklippan med dimdränkta kuster ner längs
Norges magnifika fjordlandskap för att efter arton dagar landa i Göteborg igen
en resa på cirka 5600 sjömil.
Det har ibland gungat rejält och vackra vågor stänker i
solnedgången, saltvatten på linsen torka i lä och ut igen.
En vågad motljusbild på lång tid
Havssulor dyker upp på Nordsjön och visar upp sig så fint
som aldrig förr, flyger i formation mot himmelen med de rena vita och svarta
färgerna lysande.
Formationsflygning när Havssulorna visar sig
Fel hamn i Reykjavik visade sig ligga på gångavstånd från
den botaniska trädgården där en rödvingetrast orädd satt och sjöng på en sten
bara två meter ifrån mig.
Rödvingetrasten - orädd på en sten
Venuspassagen så som den blev med alla reglage i botten man ser
knappt den lilla pricken
Silvertärnan ryttlar över boet
Rödare fötter får man leta efter - Tobisgrisslor på Vegur
Blåvalen blåser och visar lite rygg -världens största däggdjur någonsin
Passagen av den dimhöljda ön Jan Mayen blev till en minutlång toppen upplevelse då en reva
i molnen plötsligt visade den snötäckta vulkantoppen Beerenberg i all sin vita
prakt 2277 meter över havet.
Toppen bild i molnreva
Mer vit snö och is mötte oss vid inseglingen till
Magdalenafjorden på Svalbard. Några valrossar kom frustade upp vid båtsidan och
försvann lika snabbt. En allt omgivande vithet och skarpa svarta bergstoppar
omgav oss och över alltihopa en blå himmel – kan det bli bättre.
Alla var på däck och skådade...
...ett gäng valrossar som kom frustande
Ny Ålesund andades arktiskt lugn förutom några hundar som
skällde i hundgården i utkanten av byn. Tåget vid hamnen står som ett minne
från hårda dagar under kolbrytningens tid och nu häckar silvertärnan mellan de
gamla spåren. Forskarna har tagit över och här möts världens olika kulturer där
Kinas marmorlejon utgör de mest aparta inslaget.
Vem grinar han åt egentligen
Världens nordligaste postkontor
Longyearbyns skräpighet består. En nybyggar stad långsamt
anpassad till en alltmer växande turism. En männens värld där kvinnligt pynt
just börjar få fotfäste mellan kvarglömda skotrar och järnskrot från nedlagda
projekt. Kolbrytningens storhetstid dröjer sig kvar i form av linbanan som
klättrar längs bergssidorna och gamla byggnader som gapar med tomma fönster i
naken betong.
Fortfarande bär Longyear byn spår av nybyggaranda i bästa arktiska stil
Men också helt moderna hus och museet som står lite vilset i
all bråte. I det vinterdammiga fjolårsgräset betar en Svalbardren mitt inne i
byn och mellan hundgårdarna i utkanten häckar hundratals ejdrar. Ett
kontrastrikt möte mellan vilt och tamt och nedanför utbreder sig det inre av
Adventsfjorden där vildmarken börjar vilket visas av den klassiska skylten med
varning för isbjörn förmodligen det närmaste vi kommer en nalle denna gång.
Här var det gott om ejder - hemma är bristen stor
Fortsättning följer Öar i Nordostatlanten Del 2
