Stekt Strömming

En klassiker alltid lika god även om EU tvekar om vi ska få äta denna enkla delikatess. Jag jagar färsk strömming från Stockholm till Södertälje och lyckas till slut få tag på dem på ICA supermarket vid Moraberg 69 kr kilot känns surt men så är det oftast nu.

 Vi kokar potatis och lite kålrot som ger fin smak åt moset och när det kokar ägnar vi åt oss fiskarna.

 

Ströbröd blandas med peppar och salt varefter vi vänder fiskarna i det. Vi skippar ägg och låter bara fukten från strömmingen fästa brödet och sen steker vi i smörad gjutjärnspanna på Ann-Maris digitalmanövrerade spishäll. De blir flera omgångar så vi mellanlagrar dem i ett fat som hålls varmt.

 

De sista strömmingarna lägger vi dubbla med stark grovkornig senap respektive kaviar emellan.

    Med senap emellan

    och med kaviar

  

När rotsakerna kokat mjuka smälter vi ner lite smör mellan de skurna bitarna och kör dem till mos med  elvispen innan vi slutligen tillsätter lite varm mjölk. På detta sätt blir moset slätt utan klumpar och lite fluffigt. Själv brukar jag stöta moset eftersom jag gillar när det finns lite potatis fragment kvar i moset – men här gör man ju efter egen smak. Ann-Mari tar också i lite socker något man givetvis kan utesluta men det ger fin smak. 

 Vi kokar även med ett par morötter som i brist på grönt ska användas för dekoration, och på bordet står skivad färsk gurka smakfullt upplagd. En skål med citronklyftor och lite lingonsylt avslutar det hela som sen är klart för servering.

Strömming med potatismos är alltid lika gott och strömmingen kan anrättas på många olika sätt – en fisk man aldrig tröttnar på men å andra sidan inte skall äta för ofta eftersom den tyvärr tar upp en del av havets ackumulerade gifter. För barn och gravida kvinnor gäller att inte äta fet fisk från Östersjön oftare än ett par tre gånger per år, för oss andra så går det bra med en till ett par gånger per månad, men bäst är att variera fisk intaget.  

Storstad och Landsbygd

Häromdagen hittade vi en mård överkörd längs vägen under berget. Det är alltid lika sorgligt att se alla döda djur längs vägarna, och det var redan längesedan grävlingarna började dyka upp – gråvita pälsknyten som aldrig hann uppfatta dödens däck. 

    Den bruna mården i det bruna gräset

Jag såg minst tre stycken på väg upp till Stockholm när jag skulle upp och hämta mina nyservade objektiv. Allt måste underhållas och min 28-135 sladdrade plastigt i gamla bussningar men känns nu som ny och telet hade tappat nån skruv som rasslade omkring i virrvarret av plastiga styrspår inuti det metallhölje som ser så starkt ut på utsidan.  

  Det är alltid en pärs att ta sig till Storstaden med bil på morgonen. Att tillbringa drygt en halvtimme i bilkö bara för att komma in till staden och sen tycker jag bara alla byggnader ser fulare ut för varje gång. De stackars arkitekterna måste fått sina skönhetsideal grundligt förstörda redan i unga år. Glas och betong tycks vara det rådande idealet – utsmyckning och skönhet är sedan länge bortglömt. 

    Hur glad blir man av denna byggnad?...

    ...eller att behöva bo här i Skärhomen centrum

 

Hemvägen känns som en befrielse och jag svänger av redan i Södertälje för att ta gamla vägen söderut för att så länge som möjligt ha lite vackert att vila ögonen på istället för motorvägens linjalraka sträckning med brusande trafik. Solen skiner och vattnet glittrar bitvis nere bland träden.

 Plötsligt ser jag en padda korsa vägen och tvärvänder för att rädda den. Två bilar passerar utan att träffa och jag kan flytta den till vägkantens trygghet, en olycksbroder ligger utplattad strax intill på asfalten.

     En överlevare...

    ...och en som inte.

  

Det är många groddjur som möter sitt trista öde på vägarna denna tid. På vissa ställen varnar man med skyltar och på andra håll har man framgångsrikt gjort vägtunnlar där de kan passera.

 Vid Mörkö tar jag skogsvägen ner till Tullgarn och stannar lite här och där för att smaka på vårens goda. Ett litet bi leker i några vilsna Vintegäckar som följt med lite schaktmassor som landat i skogen. De lyser gult och insekterna missar inte denna gratis lunch.

    Ett solitärt bi sticker upp

Hasseln blommar nu med både honor och hanar varav de senare släpper sitt frömjöl i stora moln vid beröring.

    Nu blommar hasseln

    Det lyser gulbrunt av alla hanhängen

  Vid Tullgarn råder ekarna. Hela området är belamrat med ekar i olika stadier, somliga högresta och majestätiska, andra liknar mest skorstenar med några få grenar kvar på de barkflängda nötta stammarna.

    Slottet och ekar i luftig omgivning

Men eken har betydelse under hela sin levnad och långt in i döden då andra djur invaderar. Just denna har blivit hem för ett myller av stackmyror som nu väller ut i vårsolen.

    Dödekens spindellika trädskelett 

    Myrmyller

 

 I det omgivande fjolårsgräset står några vårlökar solvända och under hasselsnåren blommar blåsipporna i spridda skurar.

 

   Vårlökens diskreta blomma med uppstickande pistill

Ack huru skönt är det icke att färdas i vårlig yra

Bort från stadens glas, damm och betong

Och slippa betala parkering den dyra

till frisk luft med blommor och fåglars sång.

 

 

Islossning med reflexioner

Lördagsbastun är veckans höjdpunkt, umgänge och tvagning av kroppen och framförallt en naturnjutning av stora mått. Att från en och samma plats följa årets förändringar i stort som i smått upphör aldrig att fascinera. Vi kastar bad på stenarna och fönstren immar igen.

    Isen bryter upp

Isen är inte längre landfast men stora isflak har drivit ner i den hårda nordanvinden och jag kan kliva upp på ett av dem. Det är löst och klafsigt på ytan men där finns fortfarande  en kärna av fastis i botten.

    Moln och is båda täcker vida vyer  
 

Givetvis måste årets första utebad exekveras och det är just iskallt i vattnet med allt vad detta innebär. Som fotograf kan jag inte låta bli solens lek i den skrovliga isytan  men det värker i benen redan efter en knapp minut och jag återvänder till bastuvärmen.

     Ett iskallt dopp

Solen sänker sig ner mot Likstammens skogshorisont och himlen är full av illustra moln vackrare än på länge. Mitt privilegium är att stanna kvar länge uppe vid bastun eftersom jag inte har någon middagstid att passa. Jag far runt bland motiven vid bastun som en yster kalv på vårbete – och det bara fortsätter längs vägen hem genom skogen.  

    Islossning även i båten
 

    Bastubåten står på botten - den nya ligger utanför

    Skogen står på huvet i nysmälta vatten

Vid sjön Lästen kan jag nå isen via en flytbrygga och  leker med reflexioner av träden i det öppna vattnet. Himlens blå och molnens gula i skarp kontrast mot de sotsvarta stammarnas dans i de svaga vågorna. Här är motiven ingen brist.

    Smältskålarna speglar en rosa himmel

    Träden dansar i vågorna

    Isen skådar hålögt mot skogen  

 

Vid fälten på andra sidan ligger det vatten på åkrarna och på andra sidan står givetvis en flock dovhjortar – för en gångs skull inte livrädda utan de flyttar sig makligt undan och stannar och betar under förflyttningen. Hjortspegling och solens sista strålar leker i trädtopparna men exponerings tiden blir oroväckande lång.

    En spegling på gärdet - bra hjort

  

De sista solglöden fångas upp av en aspdunge på väg ner mot hästgården och djupt nere i skuggan står dagens sista hjortar – så mycket djur var det länge sedan jag såg på en enda dag men så har den varit lång med start klockan fem och säng klockan tolv.

Naturrunda med mersmak

Fredag kväll kommer grannens pojk Jakob upp för att bestämma när vi ska gå upp imorgon för årets tur ut i naturen. Han är full av förväntan och accepterar lättvindigt att stiga upp före gryningen för att få uppleva soluppgång och fågelsång. Så när morgonen randas så dyker han upp redan klockan fem – han kunde inte sova längre så det var inget problem att komma iväg i tid.

Vi åkte till Uppsa Kulle för att göra om bilden som saknade någon på toppen och vilken tioåring vill inte vara på toppen. Till saken hör att han dessutom tränar Kung-fu vilket i hög grad bidrog till gestaltningen på toppen.

 

    Kung-Fu på gör en "trana" på toppen

 

Vi fortsätter till inre delen av Runnviken och skådar solens vidare uppgång och alla fåglar som vackert avtecknar sig mot varmt belysta åkrar och trädridåer. Det är inte alltid den skarpa bilden som skapar konst.

 

    Grågåsens blå mot skogens oranga

    En trana sträcker iväg

Vi gör stora rundan och letar oss upp i skogarna kring Öster Malma och möter överallt flockar av dovhjortar som betar i åkerkanterna. Vi får även kontakt med ett gäng skygga kronhjortar som försvinner in i skogens dunkel. 

    Morgonsolen strålar bakom träden

   Grågåsen är mer misstänksam än en vakthund

    Ett par vipor provar boplats

 

En avstickare ner till Aspa ger oss några tofsvipor och mer grågäss – de är just nu överallt och kacklar skrämt när vi stannar. Det sjuder av liv denna tidiga morgon men vid groddammen hittar vi ingen rom – kanske är det trots allt lite för tidigt. Men en nyvaken vitsippa står där i slänt tillsammans med betydligt fler blåsippor.

    Blåsipporna nyvakna bland eklöven

 

När vi efter ett par timmar återvänder till hemma hagarna möter vi fler dovhjortar och ett tranpar som betar på ett gärde. Det är verkligen djurrika trakter vi bor i och tacksamt att kunna inspirera nästa generations naturluffare om han nu inte blir kampsportmästare, men en tioåring har ju så mycket att drömma om innan verkligheten sätter in.

 

Par i dovhjort - lägsta handen idag  de brukar vara minst trettio

Soluppgång Uppsa Kulle

 

Vaknar strax efter fem och det är fortfarande klart – det kommer bli en vacker morgon. Sticker iväg till Uppsa för en bild jag tänkt göra där just när solen går upp på andra sidan Runnviken. Himlen är orangeröd och kullen avtecknar sig i en mjuk svart profil precis som jag tänkt mig – men ser då jag gör bilderna att det skulle varit bra med någon figur på toppen – det får bli nästa gång.

   Uppsa Kulle rundade profil lockar till många bilder
 

Fullt med fågel i den inre grunda viken och på åkrarna går gässen i par. Skrattmåsarna skränar och fågelvåren fortsätter men jag noterade att det var färre Sångisar vid Lövsund kan de redan skyndat vidare eller har de bara spridit sig över ett större område nu när sjöarna öppnas från isens grepp. 

Några gräsänder tippar alldeles vid vägen dit vattnet nu når...

 

 

och ett annat par sitter uppflugna i ett träd...

…och bredvid står en härligt solbelyst al med svällande kottar mot blå himmel. 

    Den spretande alen

 Vid hemkomsten ropar några tranor som just landade i kärret och något stort hann ur sökaren innan jag såg vad det var – förmodligen kärrhöken. 

 

    Tranorna ropar

 

 En annan bild jag tänkt göra är denna snödroppe fotgraferad underifrån mot blå himmel så man ser det gula inuti – en ovanlig vinkel men väl så vacker. Fotografering handlar ju ofta om att se saker på ett nytt sätt och vissa bilder kan man tänka fram och ibland så lyckas det.

    Snödroppens gula ståndare sällan skådade

 

Några timmar senare har solen fösvunnit och en nordvästlig front får dagen att bli jämngrå – då känns det extra bra att ha varit ute tidigt något man aldrig ångrar om man bara kommer ur sängen.

Hemma på tunet

Mulet och plus 8 grader sängvärmen lockar till sovmorgon. Jag luftar ett öra i köksfönstret och hör sångsvanarna nere i blötan, i sanningens namn så är det mest motorvägen som hörs men vi människor har ju den förmågan att sålla våra sinnesintryck, något polisen är medveten om vid avläggandet av vittnesmål. Likaså är det ju framförallt de soliga dagarna vi minns från semestern.

Till slut stiger jag upp och tänder i spisen så morgonägget kan koka men kaffet får bryggaren ta hand om. Morgonen förflyter med näsan i datorn för att skyffla undan lite mejl mm.

Det duggregnar så jag bliver vid min läst i detta fall den stora datorn.

Men senare så lättar molnen motvilligt och solen gör genombrottsförsök, jag hämtar ved. Antti river en gammal lada på andra sidan Tystberga och det är bara att fylla bilen. Virke med spik i är inte min favorit, det blir mycket kjedjeslipning trots att jag kollar noga men spikarna är listiga och gömmer sig i det torra bjälkarna.

    En lada går ur tiden

När jag senare kommit hem kommer grannens pojk Jakob upp och vi planerar årets naturrunda, man har ju ett ansvar för den uppväxande generationen så inte alla blir asfaltblommor. När vi står där så hörs ett bekant tipp tjipp eller hur man nu ska beskriva det, Rosenberg kan säkert ge råd. Från taket lyfter en långstjärtad fågel i guppande flykt – årets första sädesärla har anlänt tidsenligt, en försmak av sommar. Den häckar vid taknocken varje år – en kär gäst.

De första ärlorna håller ofta till i fjolårsgräset vid sjökanten

Dessutom har hasseln börjat blomma någon av de senaste dagarna, blommorna är bara pistillens märken som sticker ut ur knoppen, mycket mer diskret kan en blomma inte bli och de kräver ett närgånget nosande för att upptäckas.

Hasselns diskreta blommning med makro och mellanringar