Vårtecken och tankar

Ett telegram avsänt från lundastudenterna till uppslastudenterna "Vi har vår i luften var har ni er" tyckte jag passade årstiden. När detta telegram såg dagens ljus är osäkert men att tro att det var ett av mig genialiskt och unikt drag var ett klart misstag. Jag sökte på nätet och fann att det används överallt i bloggar och ingen tycks veta dess härstammning. Det har i alla fall en positiv dubbelbetydelse och fungerar utmärkt som metafor för våren.

Svante Lundgren författare och fotograf  bosatt i Älvkarleby talade med en vän i Skåne som utgöt sig över det erbarmliga vårvädret med bara regn och rusk, varpå Svante svarade – men här har vi vårväder – regn och rusk!  Just så är det, vårens ombytlighet är dess omissigenkänneliga tecken.

Regnet får drivan att formligen ”sjunka ihop och dö” som det står i visan, äng och åker smälter fram och djuren finner bete över större ytor. 

    Dovhjortarna betar hornlösa alldeles utanför stugan

 

Hjortarna bakom huset betar över hela nejden och gäss och svan har börjat gå två och två. Ja inte bara dom, de flesta börjar parbildningen nu. Vipans flykt så svår att fånga på bild då den svänger hit och dit i okontrollerade rörelser ivrigt jamande på sitt typiska sätt. 

    Vipans vinglande flykt

 

Sånglärkorna  står på vibrerarande vingar över Tystbergarakan och solen får de svarta åkertiltorna att ryka i värmen, alla är de på väg att bli två.

    Lärkans landskap smälter fram

 

Blåsippan ute i backarna, står nu allmänt även i Sörmland och tussilagon börjar sträcka på sig i dikeskantens snåriga fjolårsgräs, det som alltid är så störande på bild och kräver noggrann bortplockning. 

    Blåsippa och Tussilago kära växter som passar i äggkoppen

Hasseln börjar just dessa dagar att slå ut jag har sett de första honblommornas pyttesmå röda pistillkransar huttra i den relativa kylan. Men så kommer en varm dag och det står som en rök från alla hanhängen när de släpper sitt pollen.

    Hassel hanhänge överst och honblomman underst

Full som ett vårdike  är en härlig metafor som väl just denna tid inte närmare behöver förklaras, bräddfulla rinner alla vattendrag och Sätterstamadens vattenyta stiger varje dag och den gör nu skäl för sitt gamla namn Sätterstasjön, en fågellokal av klass. 

    Svämvattnet breder ut sig i nyanser av brunt och blått

Nattliga konserter av gässens trumpeter och sångsvanens vokala prestationer tillsammans med de nyanlända skrattmåsarna formas till en vårsymfoni av tidlös skönhet. Låt vara att jag saknar dolbyns förmåga till brusreducering, för både motorväg och de tondöva kajorna skulle behöva dämpas en smula.

    Kajor och kråkor skriker och skränar särskilt i skymmningen då de drar iväg till sina natträd

 

Jag noterade att kärrhöken anlänt till ”sjön” åtminstone tror jag det var en sån, de blev bara en snabb obs. på håll.

De varma dagarna kan vi också se de första fjärilarna de som övervintrat som fullbildade insekter. 

    Den brunröda färgen matchar markens färgskala - ett perfekt skydd

 

Där flyger nässelfjärilen kring snödropparna och påfågelögat solar sig i gräset och till och med Sorgmanteln med sina, nu efter vintern, vitbleka vingkanter jagar genom trädgården, och på marken blommar vintergäck och snödroppar och krokusarna sticker upp som färgpennor ur marken. Någon har sett en humla men det var inte här hemma och räknas inte.

    Här har färgpennorna slagit ut

Andra vårtecken, inte fullt så poetiska kanske men praktiska, är att ytterdörren nu går att stänga utan att rycka den uppåt, det krävs knep att bo i gamla trähus som lever sina egna liv i takt med årstidens fysikaliska förutsättningar.

    Bedrövligt landskap - ramlar man här blir man hjälplöst spetsad på sylvassa stubbar

 

Även vägverkets allt annat än pietetsfulla ansning av vägkanterna smälter fram som ett exempel på tidens brådska där man mejar av allt sly med en gigantisk slaghack som lämnar efter sig ett landskap närmast påminnande om Dresden efter engelsmännens bombattacker, ska vi behöva acceptera denna tidsbesparande förfulning av vår miljö? Är det rent av så att vi lever i en tid när vi inte längre har råd att utföra behagliga ting – allt ska offras på effektivitetens altare, tyvärr.

Men det mest påtagliga och lika positiva av alla vårtecken är ändå Sädesärlans trippande på takåsen och denna gång dessutom med honan i sällskap. 

    Sädesärlan ett värdigt och bestående vårtecken, hanen kvittrar och honan inspekterar boplatsen under takpannan

Hanen brukar alltid anlända några dagar tidigare men idag står de där båda två kvittrande på typiskt sätt, och nu finns det insekter att äta – detta är ett osvikligt vårtecken nu finns ingen återvändo.