Skördetid

Hösten dit vi nu nästan nått innebär en del ohämmade njutningar, frånsett det vemod som alltid infinner sig när den hajpade sommaren tackar för sig, låt vara med många inropningar på årstidsscenen.

    Solen tränger genom skogsdimman

En morgon när jag var ute såg jag nästan inga fyrbenta djur jag var kanske ute lite för sent eller de kanske drar sig undan inför jakten eller hur det nu fungerar. En flock dovhjort på långt håll  - det var allt. Så mer av fåglar de ständigt närvarande. Tornseglarna har givit sig av för två veckor sedan men ladusvalorna radar snällt upp sig som noter i ett partitur på  de trådar som står till buds och skapar en höstens egen svårspelade melodi, även om vi alla känner det obevekliga  innehållet.  

    Notställ

 I de nyslagna fälten pickar duvorna runt och kråkfåglarna skränar från sina utkikspunkter högt upp i televerkets ledningar. 

    Småfåglar så in i vassen

Småfåglarna kvittrar runt i morgonfuktiga vassvippor och en familj tranor står i solfärgat motljus och på en annan åker står hundratals grågäss. Oroliga vaksamma och beredda på flykt. 

    Tranorna med sin unge

   En flock Grågäss i morgonsol

Ett döträd som sticker ut i Lövsunds trädridå även den i motljus får mig att tänka på tropikerna och jag saknar bara en morgontidig primat som svingar sig mellan grenarna. 

    Dödträdet ser ut som ett savannträd

Men över till njutningarna, som om inte morgonbilder alltid innebär en njutning.

Varje lunch plockar jag vinbär som nu är stora som fotbollar (lätt överdrift) och mer eller mindre trillar ner i den plockande handen. Jag har två sorter en som är lite sötare och mosar sig lätt vid plockningen och en som är fastare och lite mer syrlig i smaken, blandningen är utmärkt. På dessa häller jag fil och flingor – en mycket c-vitamin rik lunch och full av antioxidanter och en massa annat nyttigt jox, gott är det i alla fall.

    Trädgårdens skafferi ett överflöd av vinbär - nyttiga och goda

När man tröttnat på trädgårdens håvor, inte minst äpplena som dunsar ner på en plåt så det låter som om grannen ätit flugsvamp och börjat riva kåken, så lockar kanske en tur i skogen.

Hösten har ju manifesterat sin nära förestående ankomst med den myckenhet av regn som fyllt min mätare de sista dagarna. Nåväl i regnets fotspår följer svamp.

Dottern ringer upp och hon är här nere på landet så vi bestämmer oss för en svampodyssé i okända marker.

Sålunda rustade med korgar och knivar, kompass och karta, gröna stövlar på och fötterna inpackade i höstens första raggsockor gav vi oss ut till en skog jag ville testa.

    Har ni sett herr Kantarell  - och hela hans familj

Knappt hade vi parkerat bilen och just kommit in i skogen så uppenbarade sig ”det gula guldet skogens” och vi började kröka rygg. Det fick vi fortsätta med mest hela tiden för det fanns massor av kantareller överallt.

    Helena rensar och plockar

Jag gör reflexionen att det är människans obotliga habegär som gör svampplockning till en sådan passion. Man blir helt fokuserad och plockar fort, fort helt koncentrerad på att fylla korgen alldeles gratis – det är bara att ta för sig. Vi hittar några riktigt bra ställen där marken är tätt gul av svamp och i en terräng där jag inte förut hittat några. I tråkig risig gallrad granskog hittade vi massor som letade sig upp mellan grenar, kvistar och barr.

    Helena med korgen full...

    ..och min gamla trotjänare fylld till bredden

Efter bara någon timme hade vi fyllt våra korgar och började vimsa oss tillbaka till bilen. Jag ledde oss fel en gång men utan att fuska med vare sig karta eller kompass gick vi snart nog rakt på bilen och fick böja oss ännu en gång för alla gulingarna.

Den kvällen blev det pasta med kantarellsås. Fräs lök, (helst charlottenlök), vitlök och tillsätt sedan den färdigstekta svampen, på med grädde en buljongtärning, peppar och nä föresten slopa saltet  det kan vänta. Lite mjölk för att lindra gräddmängden och midjemåttet, kanske en liten skvätt vitt vin vad vet jag och låta puttra en stund. Lagom till att pastan är klar (man börjar med den) så har såsen puttrat färdigt – servera pasta och sås och varför inte riva över lite färsk parmesan, inte den där smaklösa ursäkten Arla säljer i plastpåsar – oduglig, och drycken givetvis ett hembrygt öl av bästa sort.

Bra avslut på en härlig förhöstdag, men jag hoppas på lite mer sommarbesök mellan skurarna.

Vad är Fotokonst

Jag läste Claes Grundstens fotoblogg (http://grundstensfotoblogg.blogg.se/) där han diskuterar ”Vad är fotokonst?” ett omfattande ämne och delvis svårt att penetrera fullständigt, men några reflexioner är ändå värda att lufta.

Jag står ibland också mycket tveksam till det som kallas foto- eller bild-konst, vare sig det gäller märkliga motivval eller mer eller mindre sviktande teknik. Detta kan bero på mitt eget ointresse för det skapade eller att jag helt enkelt inte förstår det finurliga i verket, om det skulle råka finnas något sådant.

    En ek i gryningen, upplyst av gula gatlyktor

Men man får ändå förmoda att upphovsmannen har haft någon idé eller avsikt med det skapade oavsett på vilken nivå det än hamnar. Det kan vara och är ofta någon mer eller mindre begåvad samhällskritik, som man antingen delar eller inte och kommer därför givetvis att betrakta verket genom detta personliga filter. Men det kan också vara något så oskyldigt som att bara visa något vackert.

Vad som är dåligt eller fantastiskt är emellertid en knepig fråga. Vilka normer skall gälla; är det antalet betittare eller den pekuniära framgången eller någon annan parameter som skall fälla avgörandet, se där gick en timmes diskuterande utan resultat. Kort sagt vi kommer aldrig att nå konsensus och av detta kan vi lära oss att människor är lika olika som smaken och vi får för husfridens skull välja våra slagfält och acceptera smakernas diskrepans.

Kan naturen vara konst? Frågar han vidare – och jag svarar oförväget javisst! Där har vi ett ständigt förlopp, en årstidscykel, som löper i sin trygga ban –men med ett tema vi alla känner och kan omtolka eller upptäcka med alla sina små förändringar.

 

    En ovanlig fågelbild, lång exponering på Vittrut...

   

    ...och på något längre tid

Konst skulle man kunna kalla förmågan att omtolka verklighetens självklarheter till något där man tillför ett element (konstnärligt) som väcker tanke, förundran eller frågor. Att betrakta sin omgivning genom ett filter som omformar eller omtolkar det uppenbara eller plockar fram något vi förut inte sett, skulle kunna vara det verktyg där jag någonstans känner att konstbegreppet tar form. Vi naturfotografer snubblar förstås över liknande motiv, vi till och med söker upp samma ställen i Sverige och världen, men kanske gör vi ändå vår ”egen” bild av det, men kan vi tillföra något, se det på ett eget sätt eller i annat ljus kanske vi med övning och tålamod kan skapa konst. Vi kan i bästa fall visa upp vardagspölsan i ett och av de flesta andra aldrig förut skådat nytt ljus.

    Att fotografera kan vara att se välkända objekt i nytt ljus eller ny vinkel, här ett isblock vid Vättern

    En rostig motorhuv på skrotbil i skogen

Därmed förefaller Claes påstående om att ”hantverk och konst är två olika brancher” inte helt rätt. Konsten kräver ju någon form av hantverk för att bli till, om det så bara är att trycka på en knapp, om man nu helt respektlöst skall karikera fotografens uppgift. Det handlar i alla lägen om ögat eller konsten att se och helst se det ingen annan gör – då kan man till och med kallas originell eller udda, två uttryck som lämpar sig utmärkt för den med konstnärliga ambitioner. Här kan det vara på sin plats att även föra in datorarbetet i fotoskapandet - utan att därför gå in i diskussionen om bildens äkthet.

   Samma orginalbild men tre olika behandlingar i photoshop, Sjösa allé november och gråväder

Slutligen talar Claes om kontexten; konstnärens status och sammanhang som ingredienser till konstnärlig upphöjdhet, och visst är det så. Vi springer på utställningar där själva namnet drar innan vi vet vad som skall visas. Så gränsdragningen mellan konst och icke konst kommer alltid förblir en fraktalkrokig¹ linje med högst egna förtecken.

    En sten lapar med sin våta tunga Kallskärs skärgård

    Vackra färger i smått men inte längre gott - mögel på plommon

Men jag anser att det är bilden eller konstverket i sig som skall ligga till grund för bedömningen, huruvida det är konst eller ej, och inte den eventuella mödan eller metoden som skall vara avgörande, hur svårt det än varit att åstadkomma det hela. Det kan möjligen vara en indelningsgrund för olika betraktelse normer, men inte avgörande för det slutgiltiga resultatet – det bör stå för sig själv.

Fotnot

1. Sök Fraktaler på nätet och Kochs kurva

 

Bryggarföreningen 15 år

Bryggarföreningen skall fira sitt femtonde verksamhetsår uppe vid bastubåten lördagen den 6 augusti och inbjudan gick ut redan efter midsommar. Vädret är svårt att förutse och denna dag inleddes med regn men ett uppklarnande var att vänta mot kvällen. För att inte i onödan inkräkta alltför mycket på den goda nattsömnen var tiden utsatt till klockan tre på eftermiddagen. Regnet hade då upphört och det klarnade upp till en förhoppningsvis fin afton.

    Sören med ekan i sanden

 

Så vid tre tiden började de inbjudna anlända. För den mest spektakulära entrén svarade Sören som kom seglande över sjön i sin spririggade blekingeeka som dock strandade med kölen mjukt i sanden en liten bit från bryggan i den grunda viken. De goda råden haglade över honom och han kunde förtöja vid en brygga längre in där vattnet var köldjupt. De flesta av oss andra kom rullandes på två eller flera hjul.

Vi möttes av en välkomstdrink som bubblade något åt champagnehållet och vi höll en tyst minut för vår bortgångne bryggarkamrat Kjell som ändå närvarade i form av ett blomsterprytt foto. För att lätta upp stämningen en smula hade nu solen på allvar dragit molntäcket åt sidan och lyste upp den blomprydda bryggan och alla damernas klänningar och kreationer.

    I väntan på maten

Sölve hade riggat koktrossen i skuggan av strandalarna och min uppgift blev att hjälpa till vid grytorna. Här skulle tillredas en paella för cirka tjugofem personer. Riset kokade under skvättvis tillsats av vatten i vilket vi dränkte sex paket saffran, den definitivt dyraste ingrediensen med ett kilo pris på sextusen kronor.

Där hackades paprika, lök och vitlök, skars champignoner och trillades i ärtor, där stod karlar och skalade räkor som tinats i strandkanten så skalen skvätte alltunder det slevarna dansade en skramlande balett i grytorna. 

   Lasse, Arne och Alf skalar räkor

   Svampen får lite extra smör

   Paellan börjar ta form och färg

Kycklingdetaljerna var färdigstekta och behövde bara fräsa sig varma i en gryta och under tiden så prövades åtskilliga ölsorter under begärligt smackande. Från bakluckan på Hedersmedlemmens bil hämtades olika sorter från Nils Oscars sortiment som även de fann torra strupar att landa i.

 

    Strax klart att servera

Med så många hjälpsamma händer och muntra tillrop från damerna stod middagen snart på borden och kvällssolen fortsatte att förgylla tillställningen. Det glittrade från vattnet och vid grannbryggan hördes då och då Kanadagässens avundsjuka kacklande, och någon kuttrande duva som inte hade ordning på årstiderna, annars är denna årstiden mestadels fågeltyst. Tyst var emellertid inte sällskapet vid tallrikarna där konversationens vågor vida överglänste de i sjön.

    Umgänge i kvällningen

Vi utgjorde en vacker syn där i strandkanten, siluettsvarta mot den solbelysta bakgrunden och ur skorstenen på bastubåten ringlade en förtroendefull rökstrimma som lovade gott för kvällen.

    Bastun är klar för bad

 

Snart nog var faten tomma och grytorna rensade, endast lite ris fanns kvar vilket nog skulle komma väl till pass vid vickningen. Så nu var det dags för kvällens stora begivenhet den efterlängtade lördagsbastun. De hågade strippade i vanlig ordning av sig kläderna vid bryggan och vi klev in i den 90 gradiga värmen. Till saken hör att vi inte brukar hålla temperaturen högre än 80 eftersom fukten bränner så när man häller vatten på stenarna. Nu blev det en prövning när ångan träffade oss och ansikten förvreds i plågsamma grimascher och svetten pärlade på blanka mätta kroppar och inte oväntat blev den nedre laven ett populärt tillhåll för de ovana. Att springet i dörren blev mer frekvent än i vanliga fall var denna gång ingen större nackdel. 

   Först i var Lasse S och Märta-Lena

    Lasse Sjögren svalkar sig

Väl ute var det bara att med raska plaskande språng förpassa sig ut från grundvattnet och dyka i det sommarsvala vattnet som mjukt omslöt kroppen. 

   Bättre bad finns ej

Vi simmade ut i den vackra sjön och kanadagässen stod nu i stram givakt på udden mittemot och undrade säkert vilka som inkräktat på deras territorium. Jag blev liggande i grundvattnet och såg en fylking gäss dra över i kvällsljuset mot en avlägsen skogshorisont. 

    De första gässen formerar sig i plog

Vi bastade länge och solen sänkte sig mot granridån på motsatta sidan och de badande blev till svarta siluetter liksom de två tranor som korsade kvällshimlens molnpussel.

    Två tranor drar över

   Lasse har lurat ut Irmeli i vattnet

    Några nätfiskare plaskar runt

 

De som inte njöt av bastun satt i de flyende solstrålarna och provade öl eller vin och i kvällningen blev det dags för vickning. Kryddstarka korvar med resten av riset blev en innovativ kombination som sköljdes ner med mer av vår produktion som numera till och med får godkänt av expertisen.

   Ett sista kvällsdopp

 

En minnesvärd tillställning som avslutades med att gässen återtog sjön och simmade på rad i en silverstrimma över viken – ordningen återställd.

   Kanadagässen återtar sitt revir

Middag på Stendörren

Redan augusti, sommaren rusar fram, knappt har man hunnit förstå att det är sommar förrän den långsamt glider över mot höst. Säden mognar och jag har redan sett en tröska tugga runt,  nätterna är mörka och sommarnattens ljusa flämtning mot norrhimlen är borta, fåglarna har tystnat och börjat rikta blickarna söderut. Men man ska inte misströsta mycket trevligt återstår att göra, svampkorgarna kan fyllas och snart står kräftor på var mans bord och vi kan alltid glädja oss åt skolstarten – vi som inte skall dit.

    Kvällsutsikt från Aspnäset

Själv gläds jag åt en middag med vännerna på Stendörren. Vi talade om det tidigare på sommaren och nu är det dags. Jag tar med mig lite öl från Lästringe Ångbryggare – en ljus lätt sommarpilsner som vi tappade upp för några veckor sedan och till den avnjuter vi färskpotatis som Göran gräver upp direkt ur landet med skal så tunna att de faller av bara man tar i knölarna. Därtill serveras Abborre, filéerna paneras och stekes i smör och några borrar röker han hela. En svag ljummen vind drar genom trädgården där vi avnjuter det hela under en klar himmel. 

    Färskpotatis direkt ur landet

   Rökt abborre - en delikatess

    Göran och Karin - en skål för livets goda

Göran berättar om grabbarna som stal kon som står uppställd på kofärjan utanför naturrummet och hur de blev upptäckta. Efter en i sammanhanget högst lämplig tjurrusning släppte de bytet och kastade sig i en båt och drog sin ko(s). Nu står kossan åter på plats, fastbultad i botten på färjan till allas glädje och tjuvarnas förtret.

    Kon åter på plats

Solen har redan hunnit ner bakom trädridån och en viss svalka, höstens förebud, får oss att kliva in till en tidig natt. Men vi hinner med ett kvällsdopp i det varma skärgårdsvattnet.

    Soluppgång över fjärden, panorama...

   ...och tele

Nästa morgon kliver jag upp galet tidigt, något före tuppen, för att skåda solens återkomst. Terrängen är välbekant och jag går längs en gåsbetad väg mot udden varifrån soluppgången kan skådas i skydd av den gamla krogväggen vid stendörrens inlopp, det drar en frisk vind genom sundet trots den tidiga morgonen. 

   En häger lyfter med ett hest skri

    Den böjda tallen på näset

    Stendörrens egen bonzai en dvärgväxt tall bland klipporna

   Morgonsolen färgar allt rött, strand...

   ... och tall

Jag tar också en sväng kring båthuset och ut på udden där rönnbären glöder och alla sovande båtar vilar på sina spegelbilder i morgonljuset, endast gåsen är vaken. 

 

    Rönnbär och båtar

 

En stor flock med vitkindade gäss betar sig långsamt fram längs stranden kringsprugna av sädesärlor som vippande och trippande far fram med ungkullen och städar undan alla småkryp. Jag sätter mig i lä av roddsumpen där Vesa Jussila tog skydd med sina träfåglar för regnet som så oturligt valde marknadsdagen för sin entré. (Se detta inlägg 14 juli)

    Lite Grönslick blir en god frukost

 

   Efter maten putsning och vingslag

När man sitter stilla kommer djuren till en. Gässen var snart bara några meter ifrån mig ivrigt snaggande det redan korta gräset på grusplanen utanför båthuset och svalor och ärlor flögo omkring i denna havsnära idyll.

    Svalan vilar på bryggnocken

Vattnet kastade solkatter på bodgavlar och brygga och i viken fiskade en skarv och jag ska äta upp den hatt jag inte bar om det svall jag såg inte kom från en säl som tävlade med skarven om fisken. Det sades mig senare att säl förekom inne i viken även om de inte sett någon i år, men någon nytta ska man väl ha av att förekomma tuppen.

Svalornas kvittrande tjatter vid båthuset och vattnets kluckande mot brygga och båtar får nog räknas som kvalitetstid – att göra ingenting utom att låta sinnena ta in omgivningens diskreta ljud och doft bild hör väl sommaren till. En buskskvättas burriga unge slår till på en stolpe, Sädesärlan rinner förbi på trumpinnekvicka ben över gruset, surret av en förbipasserande insekt, gässens diskreta gackande och morgonsolens alltmer bländande ljus med näsan fylld av gatkamomillens doft – jag blir sittande en god stund.

    En ungärla löper gatlopp

Efter frukost far jag hem och ser en ormvråk helt höstlikt sväva omkring och passerar även de nästan torrlagda dammarna vid Grinda där alla fåglar trängs i den ena delen. Synd att de inte fylls med vatten så fåglarna kan utnyttja hela området, som det nu är står fågeltornet vid den del som inte har vatten och skådare göre sig knappast besvär. Synd på så rara ärtor.

    Ormvråken på jakt över åkrarna

    Det är knappt så djupt att gässen flyter

Ännu en upplevelsefylld morgon att lägga till minnets samlingar av sommaren 2011.