Skördetid

Hösten dit vi nu nästan nått innebär en del ohämmade njutningar, frånsett det vemod som alltid infinner sig när den hajpade sommaren tackar för sig, låt vara med många inropningar på årstidsscenen.

    Solen tränger genom skogsdimman

En morgon när jag var ute såg jag nästan inga fyrbenta djur jag var kanske ute lite för sent eller de kanske drar sig undan inför jakten eller hur det nu fungerar. En flock dovhjort på långt håll  - det var allt. Så mer av fåglar de ständigt närvarande. Tornseglarna har givit sig av för två veckor sedan men ladusvalorna radar snällt upp sig som noter i ett partitur på  de trådar som står till buds och skapar en höstens egen svårspelade melodi, även om vi alla känner det obevekliga  innehållet.  

    Notställ

 I de nyslagna fälten pickar duvorna runt och kråkfåglarna skränar från sina utkikspunkter högt upp i televerkets ledningar. 

    Småfåglar så in i vassen

Småfåglarna kvittrar runt i morgonfuktiga vassvippor och en familj tranor står i solfärgat motljus och på en annan åker står hundratals grågäss. Oroliga vaksamma och beredda på flykt. 

    Tranorna med sin unge

   En flock Grågäss i morgonsol

Ett döträd som sticker ut i Lövsunds trädridå även den i motljus får mig att tänka på tropikerna och jag saknar bara en morgontidig primat som svingar sig mellan grenarna. 

    Dödträdet ser ut som ett savannträd

Men över till njutningarna, som om inte morgonbilder alltid innebär en njutning.

Varje lunch plockar jag vinbär som nu är stora som fotbollar (lätt överdrift) och mer eller mindre trillar ner i den plockande handen. Jag har två sorter en som är lite sötare och mosar sig lätt vid plockningen och en som är fastare och lite mer syrlig i smaken, blandningen är utmärkt. På dessa häller jag fil och flingor – en mycket c-vitamin rik lunch och full av antioxidanter och en massa annat nyttigt jox, gott är det i alla fall.

    Trädgårdens skafferi ett överflöd av vinbär - nyttiga och goda

När man tröttnat på trädgårdens håvor, inte minst äpplena som dunsar ner på en plåt så det låter som om grannen ätit flugsvamp och börjat riva kåken, så lockar kanske en tur i skogen.

Hösten har ju manifesterat sin nära förestående ankomst med den myckenhet av regn som fyllt min mätare de sista dagarna. Nåväl i regnets fotspår följer svamp.

Dottern ringer upp och hon är här nere på landet så vi bestämmer oss för en svampodyssé i okända marker.

Sålunda rustade med korgar och knivar, kompass och karta, gröna stövlar på och fötterna inpackade i höstens första raggsockor gav vi oss ut till en skog jag ville testa.

    Har ni sett herr Kantarell  - och hela hans familj

Knappt hade vi parkerat bilen och just kommit in i skogen så uppenbarade sig ”det gula guldet skogens” och vi började kröka rygg. Det fick vi fortsätta med mest hela tiden för det fanns massor av kantareller överallt.

    Helena rensar och plockar

Jag gör reflexionen att det är människans obotliga habegär som gör svampplockning till en sådan passion. Man blir helt fokuserad och plockar fort, fort helt koncentrerad på att fylla korgen alldeles gratis – det är bara att ta för sig. Vi hittar några riktigt bra ställen där marken är tätt gul av svamp och i en terräng där jag inte förut hittat några. I tråkig risig gallrad granskog hittade vi massor som letade sig upp mellan grenar, kvistar och barr.

    Helena med korgen full...

    ..och min gamla trotjänare fylld till bredden

Efter bara någon timme hade vi fyllt våra korgar och började vimsa oss tillbaka till bilen. Jag ledde oss fel en gång men utan att fuska med vare sig karta eller kompass gick vi snart nog rakt på bilen och fick böja oss ännu en gång för alla gulingarna.

Den kvällen blev det pasta med kantarellsås. Fräs lök, (helst charlottenlök), vitlök och tillsätt sedan den färdigstekta svampen, på med grädde en buljongtärning, peppar och nä föresten slopa saltet  det kan vänta. Lite mjölk för att lindra gräddmängden och midjemåttet, kanske en liten skvätt vitt vin vad vet jag och låta puttra en stund. Lagom till att pastan är klar (man börjar med den) så har såsen puttrat färdigt – servera pasta och sås och varför inte riva över lite färsk parmesan, inte den där smaklösa ursäkten Arla säljer i plastpåsar – oduglig, och drycken givetvis ett hembrygt öl av bästa sort.

Bra avslut på en härlig förhöstdag, men jag hoppas på lite mer sommarbesök mellan skurarna.