Kallt stål på tunn is

Söndagmorgon, sol och blå himmel, ännu en kall vårdag randas. Natten hade varit klar och jag lyckades äntligen få syn på Kometen Panstarr som lös med sin svans på den tidiga kvällshimmlen, den blir nu svagare för varje natt till skillnad från isarna som dessa nätter lägger sig över nya havsvikar och fjärdar efter gångna veckors ”värme”.

Ett telefonsamtal fick Söndagens agenda klar i ett nafs – skridskotur på havet, givetvis. Kläder och utrustning drällde fortfarande kvar i hallen sen förra turen så packningen gick snabbt och vid elvatiden var vi fyra stycken som traskade ut över snötäcket mot den blänkande nyisen framför oss. 

    På väg ut och vädret blev bättre

Morgonens sol hade tillfälligt bytts mot en inte alltför omfattande molnbank som för all del minskade kontrasten i det annars vita ljuset. Det är något euforiskt med blankis, lättheten att susa fram med vinden i ansiktet, och vetskapen om att det kanske är sista gången innan ny snö lägger locket på och inte minst att man masat sig ut för att få uppleva skärgården på detta sätt.

    Lasse tittar längtansfullt ut mot de nyfrusna tunna fjärdarna

  

Snart nog nådde vi området med nyfrusen is som dessvärre var för tunn att åka på. Tre till fyra centimeter håller visserligen för den som är beredd att bada men inte säker nog i längden. Vi skrinnade längs kanten där isen var näst intill lika fin, lite snö här och där men det gav precis den rätta känslan av vidd och fart. 

   Vissa passager kräver lite mer koncentration

Runt kobbar och skär fanns öppna områden där vattnet skvalpade  med små vågor och tångruskor som stack upp ur håligheterna. Just denna växling mellan fastis och öppna partier skapar en känsla av äventyr när vi navigerar oss fram mellan öarna. Det går ganska lätt att avgöra vilken is som håller och samtidigt  hålla koll på gränsen mot de nyfrusna fjärdarnas ack så oåtkomliga isvidder ut mot den hägrande horisonten.

    Att åka "salsgolv"

 Ett par Knölsvanar hade landat intill en vak på tunnisen och tycktes stå på en spegling av himlen, så blank var isen.

   Nyisen håller bra för Knölsvanarna

Att skapa bilder under en färd som denna frestar på vänskapsbanden, som fotograf dirigerar jag åkarna att skrinna si eller så, letar upp de förgrunder som gives i det platta landskapet lägger mig bakom någon uppstickande vertikal och är allmänt besvärlig. 

  

    Ständig jakt på förgrunden

Men solen har kommit fram och vädret är som en vintersaga och bilderna andas fri luft i sin mest absoluta mening.

   Vila i lä med kaffe och blå himmel

Kaffe och macka i lä på en kobbe där sommartid endast måsar har tillträde, blå himmel färgstark utrustning och lavgula klippor och en utsikt mot fria vidder som skulle få den mest inbitna sommarentusiast att byta favoritårstid. 

    Vi smakar på upplevelsen!

Vid en råk där vattnet sipprar fram lägger vi oss ner och smakar på underlaget som i  Ulf Lundells låt ”när jag kysser havet”. Det blir en närmast rituell kärleksförklaring till dagens upplevelser och några roliga bilder, vattnet smakar överraskande sött för att vara i skärgården.

    Tre tappra skrinnare fr höger Viveca, Lasse och Eva

Att färdas hemåt efter några timmar med vinden i ryggen, höra klattret av stål mot is när man med lätthet susar fram är en njutning som går utanpå det mesta. På för min del ganska trötta ben vandrar vi sedan in mot land igen – ingen har plurrat, fantastisk åkning och vid hemkomsten tror jag att jag ska vrida korken ur något skotskt och stoppa i den enda helt säkra is som finns.

Stendörrens morgonkyla

Mitt förra inlägg kallade jag Vårkänslor och ser man på den klimatiska utvecklingen ligger namnet Vinterkänslor närmast till hands denna gång. Vi gick in i en riktigt kall period igen med temperaturer ner mot minus 16 grader på nätterna, gnistrande stjärnklara kometnätter även om Panstarr ännu inte riktigt vill visa sig. Men spana Västerut efter solnedgången cirka 10 grader ovan den mörknande horisonten så ska den dyka upp – och kan ses med vanlig kikare.

Mars har fått sitt namn av den romerska stridsguden Martius och är i många kulturer årets första månad, den då vårdagjämningen infaller. Den kallades förr i världen också för vårmånad och i flera slaviska språk även för ”björkmånad”, och när man vänder blicken uppåt en klar dag med intensivt blå himmel så framträder de vita björkstammarna med sällsam skärpa.

    Vårkontrast med vita spretande grenar mot blå himmel

 

Att kylan biter så här års kan man ändå ta med viss lätthet, vissheten om att den snart är slut gör den något mer uthärdlig – även om det kan ta emot. För en husköpare finns tre viktiga ting nämligen läget, läget och läget enligt ett gammalt talesätt och för en fotograf gäller på motsvarande sätt ljuset, ljuset och med risk för att bli tjatig, ljuset, detta under förutsättning att man inte jobbar i studion där man själv kontrollerar det hela.

Sålunda tillbringade jag en morgon i Stendörrens naturreservat efter kontroll av blivande väder. En molnbank längre ut till havs men i övrigt klar himmel hade utlovats. De vackraste soluppgångarna kräver nästan viss molnförekomst för att ge lite färg åt himlen som annars tenderar att bli lite enformig och mindre användbar för bildskapande. 

    Gryningsljus över blanka isar

 

Förhållandena var ganska bra havet låg mer eller mindre nyfruset med några vindbrunnar med öppet vatten som krusades av vinden. Nio grader kallt kändes som det dubbla i vinden och kylan kröp rakt genom mina handskar.

    Blankis på utsidan mot Tvären

 

 Motiv i överflöd, isflak som drivit in och frusit fast, is som rest sig över dolda stenar, strandkallar med frostigt knastrande snö och en strandskoning som knypplade spetsar av iskristaller i breda bårder. 

    Ismönster i strandkanten, överst med normal färgton, nedan med kallare färg

I det relativt platta landskapet går mesta tiden åt att hitta förgrunder, stenar trädgrenar isformationer – allt som avviker eller sticker ut kan användas.

Med valna fingrar måste jag byta batterier titt som tätt. Kölden förlamar inspirationen och det blir en kamp mellan lust och kyla. När solen så småningom arbetar sig upp över molnbanken och färgar in snön i vackert morgonljus ger jag mig och återvänder till värmen inomhus.

   Detta blir äkta färskpressad apelsinjuice

 

Belöningen blir en efterlängtad frukost med hett kaffe och färskpressad apelsinjuice. Alltså inte från någon förpackning utan en sådan där jag skär apelsinen i två solgula delar och med handkraft vrider och pressar ut den söta saften – det är skördetid nu i sydliga länder, drick och njut av äkta vara.

Vårkänslor

Efter en helg i Jönköping startar jag tidigt på väg hem till Sörmland. Vättern ligger öppen med bara lite issörja längs stranden nedanför motorvägen. Ljuset öppnar långsamt morgonens grådis och kommen till Ödeshög har solen avgått med segern och vädret ler över slätten. Jag svänger in till konstnären Gebbe i Ödeshög som just ska iväg till en sedvanlig tisdagsfika i Väderstad. Vi slår våra påsar ihop och plockar på vägen upp Lars och landar på konditoriet med kaffe och kardemummabulle. Väl där dyker ännu en konstnär upp, Morgan och vi beslutar oss för en sväng i det vårliga landskapet. 

    Gebbe väljer bland godsakerna på Väderstads centralkonditori

Åkrarna är nästan snöfria och vårkänslan är påtaglig. Minnen från tidigare år ventileras och varje plats vi passerar är fylld av upplevelser som jag så att säga får ta del av retroaktivt. Grågäss som kommit bara någon dag tidigare står och betar på fälten och när vi stannar till söder om Tåkern vid Ramstadbron ser vi flock på flock med sädgäss som kommer in söderifrån. 

    Sädgässen flyger in i vågor över Tåkernbygdens vårhimmel

Nyanlända ringduvor sitter i ett träd längs ån men hur vi än spanar så ser vi ingen tofsvipa trots att allt tyder på att de borde kunna dyka upp. 

    Ringduvor längs åträden

    

   Morgan, Gebbe och Lars  tecknar och skådar

Det blåser kallt, solen skiner över landskapet och vi får alla en känsla av att stå mitt i våren just när den anländer med de första flockarna av gäss kacklande över slätten. Vi passerar en lada med halvt förfallet vasstak möjligen den sista i denna bygd, och i ett dike skjuter krypvenets gröna strån upp trotsande kylan.

    Det halvt raserade vasstaket

    Krypvenets gröna strån i ett vintrigt vårdike

Morgan är flitig med ritblocket och fångar en skuta i Hästholmens hamn med en märklig galjonsfigur i form av en fågel. Det blåser kallt där vi står och skådar hamnens änder och på klipporna utanför en skarv som nu åtterfinns överallt i både hav och sjö.

    Plåtfågel i fören på den danska stålskutan i Hästholmens hamn

Vi skiljs åt och jag fortsätter hemåt till ett betydligt vintrigare Sörmland. Här ligger åkrarna fortsatt helt vita men vårkänslan lurar runt knuten. Jag hör de första talgoxarna och grönfinkarna tjirpar ivrigt, och vid en promenad ser jag inte mindre än två havsörnar sitta på iskanten nere vid ån där sångsvanar och grågäss betar.

Dagen efter läser jag i Gebbes blogg (http://naturligdagbok.blogspot.se/) att han på en ny rundtur kring Tåkern faktiskt ser de första tofsviporna och även flockar med starar – jag missade dem med en dag men vad gör det - de är på väg.

Kamelia och Antikvariat

Säger man Kamelia så tänker man kanske först och främst på filmen, boken, skådespelet Kameliadamen,  som var Alexandre Dumas d.y. ´s älskarinna och dog 1847.  I filmens värld är det väl främst Greta Garbos ande som svävar i minnet.

    Kameliaträdet på Strömsbergs Gård närmare fyra meter högt

 

Men Kamelia är en växt närmare bestämt en buske  som växer vild i Kina, Korea och Japan. Den blir cirka 6-8 meter hög och blommar nu i januari februari. I Sverige har vi den som krukväxt men jag har sett den växa i jord närmare bestämt i ett växthus i Jönköping. 

    Publiktillströmmningen är god och köerna kan bli långa

  

 Det är troligen den äldsta Kamelian i Sverige, Strömsbergskamelian som är planterad direkt i jorden med ett varmt och trivsamt växthus runt sig. Där har den växt sedan 1908 och är nu ett litet träd kanske 4 meter högt och blommar med hundratals blommor varje år. 

    Blommorna är ursprungligen femtaliga enkla eller fyllda vita rosa eller röda

 

Jönköpings parkförvaltning står för skötseln och visar upp den så här i början av Mars. Intresset är lika stort som köerna är långa denna soliga söndag, vilket visar att naturens under kan ha lika stor attraktionskraft som vilket sportevenemang som helst. Jag tolkar det som att mänskligheten inte är helt förlorad till idrottens meningslösheter.

Bokrean drabbar oss från alla håll. De olika förlagens färgglada kataloger hopar sig och mejlboxarna översvämmas av alla titlar. Förr var bokrean liksom på riktigt, man kunde fynda fina böcker i riktiga band. Det går givetvis fortfarande men ofta trycks speciella upplagor för rean av sämre kvalitet än originalen och böckerna är sorgligt nog bara något eller några år gamla – ett tidens tecken på hur snabbt allting byts ut.

Nej tacka veta jag de riktiga handlarna – Antikvariaten, där man hittar dyrgripar travade på höjd i tillsynes livsfarliga staplar och får tränga sig in mellan tätt placerade bokhyllor och inte minst samtala med folk som vet något om böcker. 

   Lecturas lockande skyltfönster med alltid aktuella böcker

 Mitt favoritställe heter Lectura i Jönköping och är på alla sätt ett gott exempel på ovan sagda. Eftersom jag i min egen bokhylla helst samlar faktaböcker och naturanknutna dito så bar jag med mig en roman av GW Persson nog så aktuell på många sätt, för att spara in 5 centimeter i mina överfulla hyllor. Romaner kan man låna och läsa, älsklingsböcker vill jag bläddra i när helst lusten faller på – dem vill jag ha nära. 

    Bengt-Inge bland överfulla bokhyllor

 

En god antikvarist känner sina kunder och så även Bengt-Inge på Lectura. Han drar snabbt ut en helt nyinkommen skrift av Brusewitz  "Svalans våta grav” och jag hugger som en hungrig gädda på ett blänkande Atomdrag, den kan jag givetvis inte motstå, dessutom är den mycket tunn och går in varsomhelst. Lagom till att jag hunnit svälja så rycker han ut ännu en skrift, denna gång en dyrare Brus ”Synminnen och Minnesbilder” som jag aldrig sett förut – en biografi över hans liv och gärning, även denna tunn och synnerligen passande var som helst i boksamlingen. 

   En för mig helt ny Brusewitz - oemotståndlig 

 

Att bara titta och känna på böcker är halva nöjet. Se titlar man inte visste fanns, gediget inbundna som små konstverk eller tummade häftade skrifter som får en andra chans att leva vidare. Det är en mångfald intryck som gör att varje besök alltid blir dubbelt så långt som planerat och man går därifrån berikad på många plan.

Vi skiljs åt nöjda och glada och jag vann i alla fall 1 centimeter hyllutrymme och blev några glada läsefrukter rikare.

Nattbilder

Att fotografera på natten går det?  Visst går det, med dagens kameror kan man ju ställa upp iso-talet ganska högt och fortfarande få bra resultat. Men bäst är att använda stativ och lite längre exponerings tid.

Efter den kurs jag håller för Medborgarskolan i Nyköping gav jag mig ut en natt i staden denna gång utan stativ men använde istället fasta föremål att stödja kameran emot. Nattljuset så som det blir i en stad med himmelen upplyst av oilka sorters artificiella ljuskällor ger ett alldeles speciellt uttryck. Inte bara ljuset utan också snön som ytterligare förstärker ljuset bidrar till en ödesmättad stämning.

Jag gjorde några bilder längs åns forsar och sedan teaterparken och på det folktomma stadstorget där en sen nattvandrare rastade sin hund.

    Dessa fyra bilder vid tagna vid ån...

  

    ...och här från centrum.

En annan klar och kall natt lämnade jag stugvärmen och gick ut. Månen var nästan full och kastade skuggor från träden runtomkring. Temperaturen gick ner till minus 15 grader så både jag och kamerabatteriet längtade snart in i värmen igen. Men några bilder blev det i hemmets omedelbara närhet som väl fångade det spöklika nattscenariot som väl skulle ha passat i vilken Draculafilm som helst.

   Här fyra bilder från en kall natt när kölddimmorna började stiga, lägg märke till hur  trafikplatsens avlägsna ljus ger en orange färgton, saker kameran ser tydligt vid lång exponering.

Det är inte alltid man behöver ge sig iväg så långt för att skapa bilder – det gäller bara att öppna ögonen för nyheter i närheten, se det vanliga i olika ljus. Det är just det som fotografering går ut på – att anstränga sig när ljuset är det rätta.

Svaret på förra inläggets fråga om denna bild - det är helt enkelt de frusna hårstråna från den hjort vi släpade ut till fåglarnas fromma. När de jobbade med näbbar (och klor) för att komma åt köttet så slet de i pälsen som låg som en matta runt hjortkadavret.

    Frusna strån från dovhjort

Is och örn

Nätter av kyla och dagar av tö, så har det varit ett tag nu. Isarna tjocknar på nätterna och fräthålen växer på dagarna. Sångsvanarna har återkommit till kärret och jag hör dem där de ligger i den öppna strömfåran som endast fryser till under de riktigt kalla järnnätterna. Jag har väntat på en morgon med lite molnbildning för att fånga morgonljuset när solen belyser molnen underifrån och bäddar in hela bygden i ett rosa skimmer.

    Månen tar natten med sig mot skogshorisonten...

    ...och solljuset speglar sig i öppna vattnet och nattgammal is

    Infrusna grässtrån oåtkomliga för allt utom kameran

 

Isens variationsrikedom upphör aldrig att förvåna, infrusna grässtrån bildar mönster, och öppna småhål där nattfrosten ligger som ett kristallgitter nyfruset och skört. Jag går med blicken riktad ner och ser var jag sätter fötterna då jag i det indirekta synfältet ser något som rör sig.

    Det är så här man gärna vill se den
 

Jag slänger upp telet mer på reflex och lyckas fånga havsörnen som kommer flygande mot den röda morgonhimlen. Den söker av åfåran där änderna ligger och är denna tid en nästan daglig upplevelse.

   Jakob med yxan i högsta hugg

Senare i veckan går grannens grabb Jakob och jag ner och drar ut en död dovjort som i sitt andra ”liv” får tjänstgöra som fågelmiddag, allt enligt naturens princip  - "den enes död den andres bröd", även om hjorten är av högst karnivort slag.

    Isformationer över rinnande vatten

    Frusna bubblor

    Som konstglas ner mot vattnet...

    ...och mot himlen

Vi botaniserar oss hemåt med näsorna nära marken och studerar alla fantastiska isformationer som vårt eget lilla dike producerat. Ett universum i miniatyr med närmast fraktallika mönster.

    Naturens förgängliga etsningar

                       

När jag två timmar senare tar kikaren och från brevlådan blickar ut mot åtelplatsen ser jag redan en örn sitta där omgiven av de skränande skator och kråkor som alltid är först på plats.

    Men vad är detta, kan någon gissa? Det går bra att lämna kommentar men jag lovar ingen vinst utom den kluriga äran – svaret kommer om några dagar.

I skrivande stund vet jag inte hur tillåtet det är att lägga ut åtlar, men hjorten lade sig till sista vilan uppe hos grannen till ingen nytta så allt jag bestod med var en förflyttning på några hundra meter dessutom på min mark. Om det nu skulle vara förbjudet så är det mig ett kärt brott – mot myndigheters dumheter kämpar vi alla förgäves, och jag hjälper hellre hungriga fåglar än följer stelbenta regler.