Kallt stål på tunn is

Söndagmorgon, sol och blå himmel, ännu en kall vårdag randas. Natten hade varit klar och jag lyckades äntligen få syn på Kometen Panstarr som lös med sin svans på den tidiga kvällshimmlen, den blir nu svagare för varje natt till skillnad från isarna som dessa nätter lägger sig över nya havsvikar och fjärdar efter gångna veckors ”värme”.

Ett telefonsamtal fick Söndagens agenda klar i ett nafs – skridskotur på havet, givetvis. Kläder och utrustning drällde fortfarande kvar i hallen sen förra turen så packningen gick snabbt och vid elvatiden var vi fyra stycken som traskade ut över snötäcket mot den blänkande nyisen framför oss. 

    På väg ut och vädret blev bättre

Morgonens sol hade tillfälligt bytts mot en inte alltför omfattande molnbank som för all del minskade kontrasten i det annars vita ljuset. Det är något euforiskt med blankis, lättheten att susa fram med vinden i ansiktet, och vetskapen om att det kanske är sista gången innan ny snö lägger locket på och inte minst att man masat sig ut för att få uppleva skärgården på detta sätt.

    Lasse tittar längtansfullt ut mot de nyfrusna tunna fjärdarna

  

Snart nog nådde vi området med nyfrusen is som dessvärre var för tunn att åka på. Tre till fyra centimeter håller visserligen för den som är beredd att bada men inte säker nog i längden. Vi skrinnade längs kanten där isen var näst intill lika fin, lite snö här och där men det gav precis den rätta känslan av vidd och fart. 

   Vissa passager kräver lite mer koncentration

Runt kobbar och skär fanns öppna områden där vattnet skvalpade  med små vågor och tångruskor som stack upp ur håligheterna. Just denna växling mellan fastis och öppna partier skapar en känsla av äventyr när vi navigerar oss fram mellan öarna. Det går ganska lätt att avgöra vilken is som håller och samtidigt  hålla koll på gränsen mot de nyfrusna fjärdarnas ack så oåtkomliga isvidder ut mot den hägrande horisonten.

    Att åka "salsgolv"

 Ett par Knölsvanar hade landat intill en vak på tunnisen och tycktes stå på en spegling av himlen, så blank var isen.

   Nyisen håller bra för Knölsvanarna

Att skapa bilder under en färd som denna frestar på vänskapsbanden, som fotograf dirigerar jag åkarna att skrinna si eller så, letar upp de förgrunder som gives i det platta landskapet lägger mig bakom någon uppstickande vertikal och är allmänt besvärlig. 

  

    Ständig jakt på förgrunden

Men solen har kommit fram och vädret är som en vintersaga och bilderna andas fri luft i sin mest absoluta mening.

   Vila i lä med kaffe och blå himmel

Kaffe och macka i lä på en kobbe där sommartid endast måsar har tillträde, blå himmel färgstark utrustning och lavgula klippor och en utsikt mot fria vidder som skulle få den mest inbitna sommarentusiast att byta favoritårstid. 

    Vi smakar på upplevelsen!

Vid en råk där vattnet sipprar fram lägger vi oss ner och smakar på underlaget som i  Ulf Lundells låt ”när jag kysser havet”. Det blir en närmast rituell kärleksförklaring till dagens upplevelser och några roliga bilder, vattnet smakar överraskande sött för att vara i skärgården.

    Tre tappra skrinnare fr höger Viveca, Lasse och Eva

Att färdas hemåt efter några timmar med vinden i ryggen, höra klattret av stål mot is när man med lätthet susar fram är en njutning som går utanpå det mesta. På för min del ganska trötta ben vandrar vi sedan in mot land igen – ingen har plurrat, fantastisk åkning och vid hemkomsten tror jag att jag ska vrida korken ur något skotskt och stoppa i den enda helt säkra is som finns.