Vårtecken och tankar

Ett telegram avsänt från lundastudenterna till uppslastudenterna "Vi har vår i luften var har ni er" tyckte jag passade årstiden. När detta telegram såg dagens ljus är osäkert men att tro att det var ett av mig genialiskt och unikt drag var ett klart misstag. Jag sökte på nätet och fann att det används överallt i bloggar och ingen tycks veta dess härstammning. Det har i alla fall en positiv dubbelbetydelse och fungerar utmärkt som metafor för våren.

Svante Lundgren författare och fotograf  bosatt i Älvkarleby talade med en vän i Skåne som utgöt sig över det erbarmliga vårvädret med bara regn och rusk, varpå Svante svarade – men här har vi vårväder – regn och rusk!  Just så är det, vårens ombytlighet är dess omissigenkänneliga tecken.

Regnet får drivan att formligen ”sjunka ihop och dö” som det står i visan, äng och åker smälter fram och djuren finner bete över större ytor. 

    Dovhjortarna betar hornlösa alldeles utanför stugan

 

Hjortarna bakom huset betar över hela nejden och gäss och svan har börjat gå två och två. Ja inte bara dom, de flesta börjar parbildningen nu. Vipans flykt så svår att fånga på bild då den svänger hit och dit i okontrollerade rörelser ivrigt jamande på sitt typiska sätt. 

    Vipans vinglande flykt

 

Sånglärkorna  står på vibrerarande vingar över Tystbergarakan och solen får de svarta åkertiltorna att ryka i värmen, alla är de på väg att bli två.

    Lärkans landskap smälter fram

 

Blåsippan ute i backarna, står nu allmänt även i Sörmland och tussilagon börjar sträcka på sig i dikeskantens snåriga fjolårsgräs, det som alltid är så störande på bild och kräver noggrann bortplockning. 

    Blåsippa och Tussilago kära växter som passar i äggkoppen

Hasseln börjar just dessa dagar att slå ut jag har sett de första honblommornas pyttesmå röda pistillkransar huttra i den relativa kylan. Men så kommer en varm dag och det står som en rök från alla hanhängen när de släpper sitt pollen.

    Hassel hanhänge överst och honblomman underst

Full som ett vårdike  är en härlig metafor som väl just denna tid inte närmare behöver förklaras, bräddfulla rinner alla vattendrag och Sätterstamadens vattenyta stiger varje dag och den gör nu skäl för sitt gamla namn Sätterstasjön, en fågellokal av klass. 

    Svämvattnet breder ut sig i nyanser av brunt och blått

Nattliga konserter av gässens trumpeter och sångsvanens vokala prestationer tillsammans med de nyanlända skrattmåsarna formas till en vårsymfoni av tidlös skönhet. Låt vara att jag saknar dolbyns förmåga till brusreducering, för både motorväg och de tondöva kajorna skulle behöva dämpas en smula.

    Kajor och kråkor skriker och skränar särskilt i skymmningen då de drar iväg till sina natträd

 

Jag noterade att kärrhöken anlänt till ”sjön” åtminstone tror jag det var en sån, de blev bara en snabb obs. på håll.

De varma dagarna kan vi också se de första fjärilarna de som övervintrat som fullbildade insekter. 

    Den brunröda färgen matchar markens färgskala - ett perfekt skydd

 

Där flyger nässelfjärilen kring snödropparna och påfågelögat solar sig i gräset och till och med Sorgmanteln med sina, nu efter vintern, vitbleka vingkanter jagar genom trädgården, och på marken blommar vintergäck och snödroppar och krokusarna sticker upp som färgpennor ur marken. Någon har sett en humla men det var inte här hemma och räknas inte.

    Här har färgpennorna slagit ut

Andra vårtecken, inte fullt så poetiska kanske men praktiska, är att ytterdörren nu går att stänga utan att rycka den uppåt, det krävs knep att bo i gamla trähus som lever sina egna liv i takt med årstidens fysikaliska förutsättningar.

    Bedrövligt landskap - ramlar man här blir man hjälplöst spetsad på sylvassa stubbar

 

Även vägverkets allt annat än pietetsfulla ansning av vägkanterna smälter fram som ett exempel på tidens brådska där man mejar av allt sly med en gigantisk slaghack som lämnar efter sig ett landskap närmast påminnande om Dresden efter engelsmännens bombattacker, ska vi behöva acceptera denna tidsbesparande förfulning av vår miljö? Är det rent av så att vi lever i en tid när vi inte längre har råd att utföra behagliga ting – allt ska offras på effektivitetens altare, tyvärr.

Men det mest påtagliga och lika positiva av alla vårtecken är ändå Sädesärlans trippande på takåsen och denna gång dessutom med honan i sällskap. 

    Sädesärlan ett värdigt och bestående vårtecken, hanen kvittrar och honan inspekterar boplatsen under takpannan

Hanen brukar alltid anlända några dagar tidigare men idag står de där båda två kvittrande på typiskt sätt, och nu finns det insekter att äta – detta är ett osvikligt vårtecken nu finns ingen återvändo.

Orre och Lärka

Det frasar och krasar om stövlarna när de trampar igenom den sköra skarsnön och sjunker ner till skaften, upp igen och trampa vidare. Snart nog är vi ute på mossflaten där dvärgtallarna står spridda i allsköns ordning.

    Gryning på Orrmossen

Mellan de glesa stammarna och yviga kronorna skymtar orrkojan, grön och högst fyrkantig med rejäla fotogluggar. Trots vårens försening på cirka 4 veckor så är orrspelet mer kalendertroget. Vi installerar oss i kojan som är hyfsat torr trots vätan på mossen runt om. Nattar tidigt och väcks vid 5-tiden av de första  orrarnas bubblande och väsande och lagom till att det blir fotoljust så försvinner de plötsligt från spelplatsen. Detta sker inte sällan och de brukar komma tillbaka. 

    Det första spelet varar inte länge

Sovsäcken lockar med värme, det är minus 6 grader utanför och frosten ligger vit på de krumma tallarna, men en kaffe och macka får livsandarna att långsamt ta sitt förnuft tillfånga och vid 6-tiden är de tillbaka för en kort sejour och jag får några bilder. 

   

    Spelet bubblar en stund igen

Sen rullar dimman in och orrarna flyr fältet än en gång för att, som det visar sig, inte komma tilbaka. Dimman tätnar så att vi inte längre ser skogskanten och tallarna står utslängda som spretiga skulpturer över mossen frilagda mot bakgrunden av dimman som långsamt drar förbi i böljande sjok.

    Dimman rullar in - utsikt från gömslet

    Frostiga ungtallar

    En ensam orre träar i en talltopp

Vi ger upp och packar ihop fast beslutna om att återvända ännu en gång. Vädret har betydelse för spelet, det får inte blåsa för mycket och ljuset får gärna vara det rätta så det gäller att välja rätt tillfälle. Lagom till att vi kör därifrån bryter solen igenom och dagen övergår vit till blå.

    Öppet vatten i sundet, Stendörren

    Studsviks brygga

Isarna ligger fortfarande landfasta men vid Stendörren går det öppet i sundet där det är strömt.

Vägarna är torra och åkrarna ligger svartvita i långa plogfåror, våren har anlänt. Björkarna vid Hånö bildar svartvita vertikaler mot den ljusblå vårhimmlen och snö lyser upp underifrån.

    Björkarna vid Hånö

Alldeles intill Tystberga skola kommer en ormvråk mot blå himmel och attackeras ilsket av en korp, reviren försvaras ibland med näbbar och klor.

    En Ormvråk uppvaktas av ilsken Korp

Den första lärkan, drillande på vevande vingar  mot det blå, syns längs Tystberga-rakans svartvita åkerinramning och under på snön patrullerar tre sångsvanar i väntan på vatten. 

    Lärkans spelflykt

    Sångsvan på rad

Sädesärlans rykte som punktlig har allvarligt kommit i gungning och jag har inte sett någon ännu, men jag har full förståelse för att den dröjer insektsätare som den ju är. Men värmen som nu komma skall kommer snabbt att få igång de sexbenade surrande stickande älsklingarna, till ärlans fromma. Jag har redan släppt ut en nässelfjäril som vaknat till liv ute i en av bodarna, den flög med prasslande vingar mot rutan, ville ut i vårens värme.

Istider och vårtecken

Jag börjar så smått gilla det här klimatet, global uppvärmning till trots, med kalla nätter och under påsken, dagar med solen gnistrande från blå himmel. Dagsmejan fräter på snötäcket inte mycket men lite i taget, så att säga suger på vårens karamell, och det är just det jag gillar. Tiden när allt man drömmer om ligger framför och väntar och närmar sig långsamt steg för steg. Det är ”so far” sent i år, t.ex. var det vid Hornborgasjön förra året 17500 tranor och i år bara 7, och kanske är det fåglarna som mer än något annat tolkar kalendern även om många av dem flyttar enligt ljuset och inte almanackan. Men ett rejält snöoväder med tillhörande kyla i slutet av mars fick en del av dem att vända eller åtminstone dröja med att dyka upp.

Annars är det växterna som är de mest pålitliga klimattolkarna. Trädgränsens vandring upp på bergssluttningarna visar tydligt på varmare klimat i ett längre perspektiv, de tidiga blomningarna speglar mer årets väder så som vi människor med våra korta perspektiv upplever det hela, ett mannaminne är ju oftast inte mer än 5-10 år.

  

   Isen på Vättern formar "isskapet"

Nåväl, istid råder på Vättern just nu. Sydstranden uppvisar en provkarta på senaste tidens klimat och isläggning med massor av tallriksis som legat och skrubbat sig i vågorna mot varandra och däremellan blankfrusna områden. 

    Tunna flarn av hopdriven nyis

In mot stranden ligger uppresta flarn i tjocka bälten och  höga vallar  med hopträngd svallis ett hela tiden varierande landskap eller ska vi säga”isskap”.  Lägg därtill morgonljus innan solen går upp och varje fotograf med självaktning har fullt med iskalla motiv i fantastisk belysning.

  

    Isen bildar vid närstudie rena konstverken

Jag tillbringade en dryg timme bland alla isformationer och återvände med ett lyckligt smile och iskalla fingrar.

   Vättern vid naturreservatet Stora Lund strax söder om Omberg

 

Hemma i Sörmland igen fortsätter det fina vårvädret och barmarken breder ut sig alltmer till fromma för betande gäss. Mellan Lindbacke och Gumsbacken är fälten fyllda av grågäss och lite sångsvan. 

    Grågässen syns nu överallt på fälten 

Vattendragen börjar långsamt svälla och sångsvanarna simmar i kanten på Svärtaån. 

   Alla goda ting är tre - Sångsvanar vid Svärta, precis vid vägen

Även i Sättersta ser man gässen överallt på fälten och även den första staren hoppade omkring i det framsmälta gräset. 

    Staren och i bakgrunden även första vipan som jag upptäckte i datorn

   Videts ulltottar

Videkissarna börjar svälla silvervita mot den blå vårhimmlen och bland det torra fjolårsgräset i en sydsluttning sticker upp en solgul tussilago.

   En blyg tussilago lapar sol

Tidningarna annonserar ju alltid de första vårtecknen men det som verkligen räknas är när man själv ser dem runt den egna stugknuten. Det är ju där man kan jämföra olika års utveckling det som kallas fenologi (från grekiskans phainesthai, komma i dagen, bli synlig). Så ut och glädjs åt era egna vårtecken, nu väntar jag bara på sädesärlan som tidiga år brukar dyka upp på takåsen runt den 7 april. Sädesärlan hör till dem som går på dagsljus och inte i första hand temperatur.

Lång fredag

Gryningen kommer smygande vid halv fem och solen går upp en timme senare, det börjar ta emot att kliva upp i ottan. Men en titt ut visar på lätta dimmor över nejden och jag vet att det skall bli en fin soluppgång så what to do…

    Dimmig morgon med oretuscherad kraftledning tvärs över Sätterstakärret

Men det är fortfarande kallt, åtminstone för årstiden minus 12 grader som kommer att minska under förmiddagen. Sångsvanarna ropar sporadiskt i kärret annars är det mest bilarna som låter borta på motorvägen. Påsktrafiken är i full gång även om skärtorsdagen är den stora resardagen. Jag tar fram skidorna och åker bort till andra sidan ån för en tur. När jag blickar ut över allt det frusna ser jag vid ån åtminstone tre Havsörnar som sitter på iskanten. Jag far fram o tillbaka längsvägen för att komma i fotoläge och kan konstatera minst fem havsörnar – ett nytt rekord, åtminstone för mig här och när jag stannar och fotograferar dem lyfter de och jag tror minsann där var ytterligare en örn. 

    Fem havsörnar på isen, lyfter när jag stannar bilen trots avståndet...

   ... och en slår till i en av skogshorisontens talltoppar

 

Det visar att denna våtmark är en viktig plats för örnarna när det gäller att skaffa sig en andfrukost eller kanske någon sömnig fisk.

 

     De två svanarna simmar på en spegel av guld

 

Senare när jag från andra sidan kryssar mellan videbuskar och lågvuxen vass ut mot å-fåran

ser jag bara några få sångsvanar stå på isen längre bort. Dimmorna ligger kvar som ett svagt dis och solen stiger långsamt upp över taggiga granar och bondens silo. 

Det plötsliga mullrandet när stora isområden sätter sig på plats tar jag med upphöjt lugn där jag skidar fram på det gnistrande vita underlaget. Vintern skapar verkligen annorlunda möjligheter att se sig omkring i närområdet. 

   

Här rör jag mig i djurens rike som håller öppet ännu en tid innan bladvass och kaveldun stänger sikten och isen smälter och det hela övergår till ett temporärt vattenrike – en fristad för djurlivet i alla dess mest skiftande former, från den bruna kärrhökens spanande flykt ovan vasskanterna till trollsländelarvens glupska framfart osynlig för oss under vattenytan, alla sammanlänkade i det våta ekosystemet.

   Ett lyckosamt ögonblick när de två passerar diset över ån

De två svanarna lyfter och avbryter mina ekologiska tankegångar, drar runt nåt varv och avtecknar sig sekundsnabbt mot en öppning i morgondiset går sedan ner lite längre bort i väntan på att inkräktaren ska försvinna. Det gör han snart för nya äventyr väntar.

Bilresa söderut och med Sörmland i backspegeln närmar jag mig Tåkernbygden med i stort sett barsmälta åkrar och vindkraftverk som vita vertikaler i landskapet. Inga tofsvipor och inga lärkor fortfarande kallt och ogint. Men sädgässen som anlände för ett par veckor sedan är kvar och betar på ett gräsfät. 

   Grågäss på stubbåker i Sörmland

Men jag ska hitta blåsippa och styr kosan mot Ombergs sydsluttning där jag numera känner till ett ställe där de brukar blomma. Och mycket riktigt trots övernitisk naturskötsel i form av slybekämpning så hukar de små blå bland ek och boklöv, stirrar ut över landskapet och undrar var våren gömmer sig utan att riktigt begripa att de själva är just det vårtecken vi alla söker.

    En av de första sipporna sticker fram på södra Omberg
 

Vidare mot Vätterns isiga söder vid Jönköpings sandstränder där tallriksisen frusit samman till de mest fantastiska isformationer. Blocken har stötts och blötts till runda former som kantas av tunn is som packats likt en schvartswaldtårtas chokladgarnering med flarnen på högkant. 

 

     Södra Vätterns ismassaker

 

Ja, vilka liknelser får man inte ta till för att försöka beskriva den oreda som isen uppvisar här, och det är nu jag känner tacksamhet för sanningen att en bild säger mer än tusen ord.

 

     Ett axplock från vinterns glyptotek skulpterat i ett förgängligt material

 

Några strandhugg eller nerslag bland dessa isiga stränder uppvisar otaliga variationer på samma tema. Isen i flak och klumpar, florstunnt frasande vit och skör eller kompakt mörk och hård, uppblåst till märkliga formationer i strandbuskars grenar, istappar som hänger likt galler mellan gren och mark eller klär in hela strandkanten i ett vitt pansar där varje sten blir till en ryttare beväpnad med vintriga vapens kalla spjut.

    Är det en ledsen hund eller vad... fritt för sublima tolkningar.

 

Så kom det sig att denna dag börjar på sörmländsk is och slutar på småländsk dito med kanske vinden som gemensam plåga och solens värme som ett tveksamt löfte om en varmare tid och blåsipporna får vi ta som bevis. Fick också rapport om den första tussilagon på hemmafronten så nåt är på gång.

Glad Påsk!

 

Reflexion och fåglar

Våren dröjer och de fåglar som börjat närma sig vände åter eller avvaktar. Vi har haft gnistrande stjärnklara nätter med temperaturer under tio grader och kalla dagar med blå himmel och gnistrande vårsol men ack så kallt. Men dagsmejan har börjat att fräta på snötäcket och ljuset får hypofysen att gå igång med sina vårhormoner, tolka det som ni vill.

I väntan på vårfåglar får vi hålla tillgodo med änderna i Nyköpingsån. Sist jag var där en sen eftermiddag så höll viggarna hov. En stor flock for omkring på speglingen av husen på andra sidan och skapade förutsättningar för lite bilder. Att fotografera fåglar är som enklast där de inte är så rädda, så stadsmiljö fungerar utmärkt. Man får ge sig lite tid och slösa med bilderna i väntan på att de ska gruppera sig rätt och samtidigt vara på rätt plats där ljuset är bäst.

    Viggarna i Nyköpingsån är ganska oskygga och lite tålamod kan ge bilder

Här handlar allt om komposition, jag försöker lägga dem rätt i bild men så dyker en och jag får komponera om, eller så dyker en upp och samma sak igen. Inte för inte så är ju viggen en dykand av rang.

En annan dag står jag och grannen och samtalar i vårsolen, grusgången är barsmält och vattenbemängd, halkan har givit med sig. När jag är ute så har jag 360 graders koll och bäst vi står där kommer en ormvråk cirklande. Jag har förut inte sett någon ormvråk men nu dyker den upp.
 Jag rusar in och hämtar telet och när jag kommer ut igen är den nästan rakt över huset. Att fotografera flygande fågel denna tid har den fördelen att snön fungerar som en upplättningsskärm och speglar tillbaka lite ljus till undersidan av fåglarna vilket gör att kontrasten minskar till bildens fördel. Denna effekt är ju lite klimatberoende och medför i ett smältande arktis att solinstrålningen ökar i och med att reflektionen minskar och se där har vi en bidragande orsak till jordens långsamma uppvärmning, men detta är ju inga nyheter. Men som fotograf kan vi glädjas åt fenomenet vad det verkar ett tag till.

 Rättelse detta är en Ormvråk men Fjällvråkens namn Buteo lagopus säger att den i fjällen lever på ripa som heter just lagopus på latin, och detta torde väl vara enda anledningen att lära sig lite latin för det berättar ofta något om djuret eller växten som kan vara kul att känna till.

Ormvråken poserade på relativt låg höjd innan den cirklade vidare och försvann över skogen.

Det hela var över på mindre än fem minuter och visar egentligen att man som naturfotograf alltid är på ”jobbet” dygnet runt.