Reflexion och fåglar

Våren dröjer och de fåglar som börjat närma sig vände åter eller avvaktar. Vi har haft gnistrande stjärnklara nätter med temperaturer under tio grader och kalla dagar med blå himmel och gnistrande vårsol men ack så kallt. Men dagsmejan har börjat att fräta på snötäcket och ljuset får hypofysen att gå igång med sina vårhormoner, tolka det som ni vill.

I väntan på vårfåglar får vi hålla tillgodo med änderna i Nyköpingsån. Sist jag var där en sen eftermiddag så höll viggarna hov. En stor flock for omkring på speglingen av husen på andra sidan och skapade förutsättningar för lite bilder. Att fotografera fåglar är som enklast där de inte är så rädda, så stadsmiljö fungerar utmärkt. Man får ge sig lite tid och slösa med bilderna i väntan på att de ska gruppera sig rätt och samtidigt vara på rätt plats där ljuset är bäst.

    Viggarna i Nyköpingsån är ganska oskygga och lite tålamod kan ge bilder

Här handlar allt om komposition, jag försöker lägga dem rätt i bild men så dyker en och jag får komponera om, eller så dyker en upp och samma sak igen. Inte för inte så är ju viggen en dykand av rang.

En annan dag står jag och grannen och samtalar i vårsolen, grusgången är barsmält och vattenbemängd, halkan har givit med sig. När jag är ute så har jag 360 graders koll och bäst vi står där kommer en ormvråk cirklande. Jag har förut inte sett någon ormvråk men nu dyker den upp.
 Jag rusar in och hämtar telet och när jag kommer ut igen är den nästan rakt över huset. Att fotografera flygande fågel denna tid har den fördelen att snön fungerar som en upplättningsskärm och speglar tillbaka lite ljus till undersidan av fåglarna vilket gör att kontrasten minskar till bildens fördel. Denna effekt är ju lite klimatberoende och medför i ett smältande arktis att solinstrålningen ökar i och med att reflektionen minskar och se där har vi en bidragande orsak till jordens långsamma uppvärmning, men detta är ju inga nyheter. Men som fotograf kan vi glädjas åt fenomenet vad det verkar ett tag till.

 Rättelse detta är en Ormvråk men Fjällvråkens namn Buteo lagopus säger att den i fjällen lever på ripa som heter just lagopus på latin, och detta torde väl vara enda anledningen att lära sig lite latin för det berättar ofta något om djuret eller växten som kan vara kul att känna till.

Ormvråken poserade på relativt låg höjd innan den cirklade vidare och försvann över skogen.

Det hela var över på mindre än fem minuter och visar egentligen att man som naturfotograf alltid är på ”jobbet” dygnet runt.