Tiden går och det har oundvikligen blivit högsommar. Långt från smältbäckarnas muntra skvalande och blommande vårlökar, lövsprickning och hundkäxen som” knypplar sin vita bård längs vägkanterna” som Brusewitz så träffande beskrev denna kvävegynnade arts uppträdande. Hundkäxen står nu bruna med frön i kalufsen har ersatts av andra flockblomstriga växter vars namn är betydligt mindre kända.
Röllekan i solnedgång
Det ska vara Röllekan då som kanske de flesta känner till, men Bockroten är mer anonym fast den nästan skulle kunna kliva rakt in i Brusewitz beskrivning, och palsternackan som går helt i grönt så flockblomstrig den är.
Bockroten med borstig stjälk
Palsternacka med blixt och sol
Vägkanterna är de rika refugier där lite botanisk oreda fortfarande får härska, åtminstone längs de små grusvägarna. Längs den asfalterade gamla E4 har man nogsamt mejat ner alla växter till fromma för bilisternas klarsyn.
och vår otuktade grusväg
Men Brobyvägen ståtar med allsköns blomster. Gulmåran lyser upp med både doft och färg och gör sig bra mot den Lilla blåklockan och Alsikeklövern som står tätt i dikeskanten.
Den Lilla blåklockan belyst av de sista solstrålarna
Alsikeklöver
Åkertistel och palsternacka reser sig högt över alla andra och Rödklinten sträcker på sig utan att riktigt lyckas medan vägens mittfåra är mer diskret där Gatkamomillen för en anspråklös tillvaro, knappt förnummen av någon.
och utan på samma motiv här Åkertistel
Den lilla Gatkamomillen med den stora doften
På andra håll ståtar vallmo och blåklint åter i åkerkanterna.
I denna växtliga rikedom frodas djurlivet åtminstone de med fler än fyra ben. Här hittar man påfågelögats larver på nässlorna och här hörs gräshopporna fila på sina artegna vis och nota bene inte syrsorna som alla okunniga författare plägar skriva i tid och otid. Senare börjar vårtbitarna med sina betydligt mer högfrekventa nattkonserter som kan hålla en vaken länge
Den mängd skalbaggar och andra små insekter skall jag inte beröra närmare men under aspdungen kröp ett par getinglika figurer fullt sysselsatta med kärlekens mysterier. Det visade sig vara Poppelglasvingar – en fjäril som i skyddssyfte liknar getingar så mycket att de säkerligen får vara ifred för både fåglar och nyfikna människor, detta kallas mimikry.
Poppelglasvinge på trävägg
Men det hindrar naturligtvis inte en gammal entomolog som jag så den fick följa med hem för närmare foto men återsläpptes på samma plats efteråt i god stil.
och på aspstammen
Vikten av att låta oredan leva kan visa sig på detta sätt, lite oreda i både parker och trädgårdar skapar just det utrymme som gynnar livet på alla nivåer och bland asparna längs vägen finns det några döda som ännu inte hunnit till vedbacken och just där lever glasvingen.
Man skulle kunna hävda att jag för detta resonemang av ren städlättja och dåligt utvecklat ordningssinne och kanske ligger däri en viss sanning men icke förty så är min trädgård rik på det mesta och nu på senare år har även igelkotten hittat hit till min stora lycka. 
Igelkotten nosar sig fram på kvällspromenaden
Kan vara de rikligt förekommande högarna av kvistar och bråte den gillar – vi har något gemensamt där - kotten och jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar