Häromdagen hittade vi en mård överkörd längs vägen under berget. Det är alltid lika sorgligt att se alla döda djur längs vägarna, och det var redan längesedan grävlingarna började dyka upp – gråvita pälsknyten som aldrig hann uppfatta dödens däck.
Den bruna mården i det bruna gräset
Jag såg minst tre stycken på väg upp till Stockholm när jag skulle upp och hämta mina nyservade objektiv. Allt måste underhållas och min 28-135 sladdrade plastigt i gamla bussningar men känns nu som ny och telet hade tappat nån skruv som rasslade omkring i virrvarret av plastiga styrspår inuti det metallhölje som ser så starkt ut på utsidan.
Det är alltid en pärs att ta sig till Storstaden med bil på morgonen. Att tillbringa drygt en halvtimme i bilkö bara för att komma in till staden och sen tycker jag bara alla byggnader ser fulare ut för varje gång. De stackars arkitekterna måste fått sina skönhetsideal grundligt förstörda redan i unga år. Glas och betong tycks vara det rådande idealet – utsmyckning och skönhet är sedan länge bortglömt.
Hur glad blir man av denna byggnad?...
...eller att behöva bo här i Skärhomen centrum
Hemvägen känns som en befrielse och jag svänger av redan i Södertälje för att ta gamla vägen söderut för att så länge som möjligt ha lite vackert att vila ögonen på istället för motorvägens linjalraka sträckning med brusande trafik. Solen skiner och vattnet glittrar bitvis nere bland träden.
Plötsligt ser jag en padda korsa vägen och tvärvänder för att rädda den. Två bilar passerar utan att träffa och jag kan flytta den till vägkantens trygghet, en olycksbroder ligger utplattad strax intill på asfalten.
En överlevare...
...och en som inte.
Det är många groddjur som möter sitt trista öde på vägarna denna tid. På vissa ställen varnar man med skyltar och på andra håll har man framgångsrikt gjort vägtunnlar där de kan passera.
Vid Mörkö tar jag skogsvägen ner till Tullgarn och stannar lite här och där för att smaka på vårens goda. Ett litet bi leker i några vilsna Vintegäckar som följt med lite schaktmassor som landat i skogen. De lyser gult och insekterna missar inte denna gratis lunch.
Ett solitärt bi sticker upp
Hasseln blommar nu med både honor och hanar varav de senare släpper sitt frömjöl i stora moln vid beröring.
Nu blommar hasseln
Det lyser gulbrunt av alla hanhängen
Vid Tullgarn råder ekarna. Hela området är belamrat med ekar i olika stadier, somliga högresta och majestätiska, andra liknar mest skorstenar med några få grenar kvar på de barkflängda nötta stammarna.
Slottet och ekar i luftig omgivning
Men eken har betydelse under hela sin levnad och långt in i döden då andra djur invaderar. Just denna har blivit hem för ett myller av stackmyror som nu väller ut i vårsolen.
Dödekens spindellika trädskelett
Myrmyller
I det omgivande fjolårsgräset står några vårlökar solvända och under hasselsnåren blommar blåsipporna i spridda skurar.
Vårlökens diskreta blomma med uppstickande pistill
Ack huru skönt är det icke att färdas i vårlig yra
Bort från stadens glas, damm och betong
Och slippa betala parkering den dyra
till frisk luft med blommor och fåglars sång.
1 kommentar:
Hej Stefan!
Ett underbart inlägg, naturen är så härlig i sin spirande nygröna skrud och fotografier med det lilla biet är så vackert. Men som du skriver, där det finns liv, där finns även död. Jag vet inte hur många grodor, då speciellt paddor jag försökt "räddat". Dom har suttit mitt på vägen utanför där jag bor. Jag har tålmodigt tagit på mig handskarna och försiktigt flyttat dom till en säkrare plats, en bit bort från den plats på den trafikerade väg dom valt som favoritställe, men insåg snart att dom ändå gick tillbaka till sin plats på vägen, och till min stora sorg har jag sedan noterat att dom blivit tillplattade av någon förbipasserande. Så det är med sorg i hjärtat som man noterar de överkördas kroppar som här och var tittar fram i dikena då snön har försvunnit.// vårhälsningar Maria
Skicka en kommentar