Östergötland

På Lördagen lämnar jag Sörmland för sydligare breddgrader, inte så långt utan första anhalt blir slätten norr om Linköping. Snön täcker fortfarande alla marker men de små grusvägarna börjar smälta fram och bilen far hit o dit i den klafsiga spårsnön. De må vara hur det vill med den saken det som intresserar mig är däremot de nyanlända lärkorna som i många små flockar sitter här o där längs vägarna. Inte ute på åkrarna utan just där marken smält fram längs vägen. Kliver jag ur bilen kan jag höra några försiktiga lärkstrofer ett prövande drillande men mer blir det inte.

    Den smala vårvägen

 Lärkan är svårfotograferad - lyfter så fort jag närmar mig

 

Jag stannar till vid Svartåns parkering och studerar hur ån smälter fram ur isens grepp, jag älskar färgerna kring åns kanter och just denna tid borde Blåån vara ett mer adekvat namn.

    Blåvatten och skuggspel

Motorvägen lämnar jag vid Väderstad och tar den gamla E4:an mot Tåkerns trakter. De gamla husen står på lut och övergivna mackar har blivit godislador  med få besökare. Tvärar över ännu en smal framsmält grusväg med sina lärkor och även en del gäss som hoppfullt ställt sig i säkerhet mitt ute på ett snötäckt fält.

   Trädarmar

Tåkern helt snötäckt så jag svänger inte ens ner, utan klättrar upp på södra Omberg och blickar ut över något så ovanligt som en frusen Vättern. Solen sprutar motljus från sitt tillhåll på andra sidan och allt det vita hjälper till att blända mig. Jag tar min tillflykt till hamnen i Hästholmen där utsikten norrut går i Finlands färger blått o vitt med Omberg som en mörk pudding i landskapet. Några svanar annonserar sin ankomst från motljuset och jag får en bild på knölarna med Omberg i bakgrunden och Hästhomens fyr i förgrunden. 

    Några knölsvanar annonserar ljudligt sin ankomst

    Gräsänderna solar sig i sista strålarna

Solen sjunker nu och skenet blir varmare, vid Brahehus leker jag med borgens fönstergluggar och låter solen gnistra i kanten lite senare kommer färjan från Visingsö på en spegel av orange med blå mustascher och siktar mot den spruckna blåisen som ligger utanför Grännas hamn.

    Slottsruinen med vakande sol

    Färjan ensam i jättevaken

 

Denna kväll hör jag Koltrasten skuggsjunga i ett stort buskage vid åutloppet vid Huskvarna. Sången är mycket försiktig och tycks framförd utan att han öppnar näbben, men likväl hörs den som en tyst ouvertyr till vad som komma skall.

  Koltrasten gömmer sig i grenverket och skuggsjunger

 Som avslutning på denna dag stiger Månen upp större än på länge eftersom den är på bara 356 578 kilometers avstånd, och domedagsprofeterna får gott om stoff till sina utsagor och där vill jag särskilt betona ”sagor”. Jag vet inte hur många gånger jordens undergång har förutspåtts och ännu inte inträffat men än finns tid kvar. Katastroferna infinner sig med eller utan fullmåne och förutsägelser – det är ju en del av jordens ständiga förändring.

 

    Fullmånen är sällan större såhär